Äntligen har jag ett
ord för det jag upplevt i perioder sedan 1979, en upplevelse jag trott jag
varit ensam om. Sömnförlamning kallar Aftonbladets nättidning det i sin artikel
från 12/11-10 (Kropp & Hälsa)
Någon som upplevt
detsamma?
Första gången var jag
precis nyskild med ensam vårdnad om min, då femåriga dotter. Mitt i natten
vaknar jag av att jag hör eller upplever att det finns något främmande i
lägenheten. Något som känns mycket hotfullt – OCH JAG KAN INTE RÖRA MIG! Inte
ens öppna ögonen. Jag känner hur någon sätter sig på sängkanten bakom min rygg.
Frenetiskt försöker jag vända mig om utan att lyckas. Efter att mental ha
kämpat för att vakna lyckas jag flera gånger lyfta huvudet lite – bara för att
sedan dråsa tillbaka på kudden. Som om jag var drogad.
Under hela upplevelsen
har jag också ett snabbt pulserande tryck i huvudet och öronen som klipper av
hörseln.
Slutligen, efter vad
som kändes som en evighet av kamp, lyckas jag öppna ögonen och sätta mig upp.
Det här är nog den mest
ångestladdade skräckslagna situation jag någonsin upplevt. I början undrade jag
om jag höll på att bli tokig. Och jag har varit med om det ett otal gånger
sedan dess, (tror det är mer än 100) ibland flera gånger per natt och alltid
med det pulserande örontrycket (som jag också kan ha utan upplevelsen av
förlamning). Vid varje tillfälle vaknar mitt medvetande av känslan av att någon
finns i lägenheten, jag hör steg, medan kroppen fortsätter sova.
Stegen jag hör kan
kanske förklaras med den avklippta hörseln, jag hör ljuden runt omkring
rytmiskt (rör, kylskåp etc.). Men hur förklarar jag känslan av att någon sätter
sig på sängkanten? Jag känner ju hur sängen gungar. Ofta känner jag också ett
grepp runt anklarna, inte som en fysisk beröring, mer som ett vakuum – och det
här greppet lyfter upp mina ben. Ibland kan jag känna något vasst mot benen -
jag tror att något vill inta mig. Den här delen förknippar jag med min kropps
minnen av övergreppet på mitt femåriga jag (har skrivit om det tidigare i
bloggen – ”Förträngt minne..”) Ibland har jag också en massa röster i mitt
huvud, som en radio som tar in flera kanaler samtidigt, för jag kan inte
riktigt urskilja orden. Ibland upplever jag att hela min lägenhet är fylld av
”folk”, väsen eller vad det nu är.
De förstå tio – femton
åren var upplevelsen oftast skrämmande, men ibland gick mitt vakna medvetande
över i, vad som kan vara hallucinationer (men jag tvivlar), jag lyfter från
sängen, svävar i rummet, flyger ut genom fönstret med skräckblandad
förtjusning. Att släppa kontrollen var så skrämmande - men vilken frihetskänsla
det gav!
Dessa svävande resor har lärt mig mycket om mig
själv. När jag vågade släppa taget.
Självklart funderade
jag ofta på vad förlamningen betydde, vad var orsaken och varför verkar jag
vara den enda som drabbats? Ingen som jag berättade mina upplevelser för hade
hört talas om något liknande. En tanke som kom en natt var; besök från en annan
dimension. För det är inte varje gång jag upplever ”besökaren” som hotfull –
ibland är det en vänlig själ. Eller också är det mitt undermedvetna som vill
säga mig något.
Vilket som, här finns
något att lära.
Natten min slutliga (?)
skräck försvann var inte så länge sedan. Jag har jobbat mycket med mitt
undermedvetna och mina drömmar, har bearbetat mina rädslor i drömmen och vad
jag lärt mig i det jobbet är att inte fly från min rädsla utan gå tillbaka och
omforma den. Att möta den med mod – och kärlek. Att skicka kärleksfullt ljus på
mörkret. Alternativet är ett liv ständigt på flykt från det som hela mitt liv
skrämt mig. Och DET livet vill jag inte (längre) leva.
Den här natten såg jag
för första gången en stor avgrundsmörk varelse vid mina fötter, såg ut som
ett pälsklätt djur med rött lysande ögon. Hotfull! Efter att först försökt
bekämpa den utan att lyckas kom jag på hur jag skulle göra!
Med hela min fokusering
skickade jag, från mitt hjärta, vitt kärleksfullt ljus till och på varelsen.
Och den förminskades för att slutligen försvinna! Som att sticka hål på en
ballong.
Sedan dess har jag inte
haft några läskiga besökare, bara vänliga.
Tidigare publicerad 2010-11-19 i Metrobloggen
(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)
***