Hur svårt är det inte att förlåta dem som skadat eller sårat oss
på något sätt? Speciellt det vi uppfattar som svek från någon person som står
oss nära.
Men att förlåta sig själv är troligen det svåraste av allt.
Ändå är det nödvändigt om jag vill leva ett liv i kärlek och
harmoni, den insikten kom till mig för något år sedan. Jag hade under en period
behandlat mig själv – och förlåtit alla som skadat eller svikit mig, mina
föräldrar som inte skyddade mig från barnvakten eller som inte fanns där när
jag behövde dem, barnvakten som våldtog mig, grannen som dödade kattungen jag
hittat m.m. Ja, det var många att förlåta.
Sedan började jag titta på alla de tillfällen, de ord, tankar
och handlingar jag behövde förlåta mig själv för. Och de var ännu fler.
Medan jag behandlade mig själv, vet inte vad jag annars ska
kalla det, proceduren att förlåta mig, att acceptera vad jag gjort, började jag
fundera över meningen med mina handlingar, mina tankar. Eftersom jag tror att
allt som sker, sker för att jag ska lära mig något av det, även sveken – kanske
framför allt sveken – då behöver jag ju uppleva all denna smärta, dessa svek.
OCH DÅ FINNS PLÖTSLIGT INGET ATT FÖRLÅTA!
Den insikten slog
plötsligt ner i mig starkt och rent.
Allt som gjorts mot mig, av mig, var för mitt bästa, och ett led
i min utveckling! Alltså, helt perfekt! Så istället för att förlåta bör jag
tacka alla som ”skadat” mig – även mig själv. Vi tillsammans har format mig
till den person jag är idag. Idag känner jag mig hel, harmonisk, stark och
kärleksfull.
Fylld av lust och glädje, men även sorg och smärta. Hel!
FÖR ATT NÅ DENNA INSIKT, DENNA BEFRIELSE, VAR JAG TVUNGEN ATT FÖRST LÄRA MIG FÖRLÅTA.
Det finns ingen genväg.
Tidigare publicerad 2011-11-22 i Metrobloggen
(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)
***
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar