fredag 10 februari 2017

SÖMNFÖRLAMNING - Inte vad det verkar vara?



Äntligen har jag ett ord för det jag upplevt i perioder sedan 1979, en upplevelse jag trott jag varit ensam om. Sömnförlamning kallar Aftonbladets nättidning det i sin artikel från 12/11-10 (Kropp & Hälsa)


Någon som upplevt detsamma?

Första gången var jag precis nyskild med ensam vårdnad om min, då femåriga dotter. Mitt i natten vaknar jag av att jag hör eller upplever att det finns något främmande i lägenheten. Något som känns mycket hotfullt – OCH JAG KAN INTE RÖRA MIG! Inte ens öppna ögonen. Jag känner hur någon sätter sig på sängkanten bakom min rygg. Frenetiskt försöker jag vända mig om utan att lyckas. Efter att mental ha kämpat för att vakna lyckas jag flera gånger lyfta huvudet lite – bara för att sedan dråsa tillbaka på kudden. Som om jag var drogad.

Under hela upplevelsen har jag också ett snabbt pulserande tryck i huvudet och öronen som klipper av hörseln.

Slutligen, efter vad som kändes som en evighet av kamp, lyckas jag öppna ögonen och sätta mig upp.

Det här är nog den mest ångestladdade skräckslagna situation jag någonsin upplevt. I början undrade jag om jag höll på att bli tokig. Och jag har varit med om det ett otal gånger sedan dess, (tror det är mer än 100) ibland flera gånger per natt och alltid med det pulserande örontrycket (som jag också kan ha utan upplevelsen av förlamning). Vid varje tillfälle vaknar mitt medvetande av känslan av att någon finns i lägenheten, jag hör steg, medan kroppen fortsätter sova.

Stegen jag hör kan kanske förklaras med den avklippta hörseln, jag hör ljuden runt omkring rytmiskt (rör, kylskåp etc.). Men hur förklarar jag känslan av att någon sätter sig på sängkanten? Jag känner ju hur sängen gungar. Ofta känner jag också ett grepp runt anklarna, inte som en fysisk beröring, mer som ett vakuum – och det här greppet lyfter upp mina ben. Ibland kan jag känna något vasst mot benen - jag tror att något vill inta mig. Den här delen förknippar jag med min kropps minnen av övergreppet på mitt femåriga jag (har skrivit om det tidigare i bloggen – ”Förträngt minne..”) Ibland har jag också en massa röster i mitt huvud, som en radio som tar in flera kanaler samtidigt, för jag kan inte riktigt urskilja orden. Ibland upplever jag att hela min lägenhet är fylld av ”folk”, väsen eller vad det nu är.

De förstå tio – femton åren var upplevelsen oftast skrämmande, men ibland gick mitt vakna medvetande över i, vad som kan vara hallucinationer (men jag tvivlar), jag lyfter från sängen, svävar i rummet, flyger ut genom fönstret med skräckblandad förtjusning. Att släppa kontrollen var så skrämmande - men vilken frihetskänsla det gav!  

Dessa svävande resor har lärt mig mycket om mig själv. När jag vågade släppa taget.

Självklart funderade jag ofta på vad förlamningen betydde, vad var orsaken och varför verkar jag vara den enda som drabbats? Ingen som jag berättade mina upplevelser för hade hört talas om något liknande. En tanke som kom en natt var; besök från en annan dimension. För det är inte varje gång jag upplever ”besökaren” som hotfull – ibland är det en vänlig själ. Eller också är det mitt undermedvetna som vill säga mig något.

Vilket som, här finns något att lära.

Natten min slutliga (?) skräck försvann var inte så länge sedan. Jag har jobbat mycket med mitt undermedvetna och mina drömmar, har bearbetat mina rädslor i drömmen och vad jag lärt mig i det jobbet är att inte fly från min rädsla utan gå tillbaka och omforma den. Att möta den med mod – och kärlek. Att skicka kärleksfullt ljus på mörkret. Alternativet är ett liv ständigt på flykt från det som hela mitt liv skrämt mig. Och DET livet vill jag inte (längre) leva.

Den här natten såg jag för första gången en stor avgrundsmörk varelse vid mina fötter, såg ut som ett pälsklätt djur med rött lysande ögon. Hotfull! Efter att först försökt bekämpa den utan att lyckas kom jag på hur jag skulle göra!

Med hela min fokusering skickade jag, från mitt hjärta, vitt kärleksfullt ljus till och på varelsen. Och den förminskades för att slutligen försvinna! Som att sticka hål på en ballong.

Sedan dess har jag inte haft några läskiga besökare, bara vänliga.


Tidigare publicerad 2010-11-19 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)


***

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar