Varför försöka vara
någon annan?
När du kan vara ditt eget alldeles perfekta underbara jag?
Och varför är det så svårt att se sin egen storhet?
Kanske för att det är en process som innefattar tvivel, en process som
renar oss, som lär oss vilka tankar som är våra egna - från hjärtat - och vilka
som kommer utifrån.
Jag har i alla år varit
mycket duktig på att spela rollspel. Varje gång familjen flyttade anpassade jag
mig lätt till den nya miljön och jag förstod också rätt snabbt, undermedvetet,
att jag kunde bestämma mig för vad jag ville visa av mig själv för mina nya
vänner. För dem var jag ett blankt kort. Och jag valde oftast att göra mig
mystiskt och spännande för det var enklare och tryggare än att visa mitt
sårbara jag, min sargade själ som jag gömt lång, långt inom mig vaktad av höga
ointagliga stenmurar.
Så jag tillät ingen att
komma för nära utan spelade rollen av den trygga säkra vännen, den man kunde
berätta sina hemligaste tankar och sorger, sina kärleksbekymmer (jo, jag höll
alltid tyst om det de berättade, såg det närmast som en bikt). Självklart fanns
det en stark önskan att hjälpa, djupt inom mig visste jag att när jag hjälpte
någon annan – då hjälpte jag också mig själv. Samtidigt kände jag en stolthet,
en glädje och styrka. Jag lämnade inte över min ”svagheter” till någon annan,
jag klarade allt själv – och samtidigt ingav jag någon slags tillit till mina
vänner, annars skulle de inte berätta (eller kanske behovet var så stort att
vilket lyssnande öra som helst dög).
Men därmed gav jag inte
någon annan möjlighet att få känna samma stolthet och glädje att få hjälpa mig.
Var det inte då högmod? Var det jag?
Visst var detta en del
av mig. För under denna period av flyttar, av nya miljöer, lärde jag mig att
lyssna! Att känna in atmosfären, energierna. Och att få ta del av andras
djupaste sorger, känslor och funderingar stärkte min empatiska förmåga.
Samtidigt lärde jag mig skilja på de som gillar att vara offer och de som
verkligen vill ha hjälp att ta sig ur. Tyvärr träffade jag på så många offer
som sög energi, det tog ett tag innan jag insåg att dessa kan jag inte hjälpa.
För de får sin energi från offerrollen, ”tyck synd om mig, ta hand om mig”.
Numera kan jag släppa alla som själva inte vill ta tag i deras livs förändring.
Men för dem som vill – där ställer jag upp med vad jag kan.
Jag spelade också under
några år rollen av ”femme fatale”, den mystiska åtråvärda kvinnan. Från
14-årsåldern hade jag fått så många komplimanger från killar och män, varit med
i en skönhetstävling, varit mannekäng och fotomodell, att jag visste
med mig att jag hade något som män gillade. Så jag kunde kliva in på
Operabaren, Riche, Cafét eller vilken bar som helst, stanna i dörröppningen och
se, känna alla mäns blickar som drogs mot mig, vilket gav en känsla av makt.
Men jag ville inte någon komma för nära mig, ingen skulle få chansen att
avslöja mitt rätta jag.
De enda gångerna jag
släppte alla försvar, när jag öppnade hudens alla känslosensorer, var när jag
gav mig hän i sinnlig kärleksfull dans med en älskad man, och jag insåg att där
finns en otroligt stark och helande kraft. Där, i det sexuella mötet, i
passionen var – och är – jag hel.
Så vad visar denna del
av min historia vem jag är?
Empatisk, modig,
kärleksfull, stark och öppen för förändringar är jag, tränad av mina rollspel,
som var perfekt i mitt liv just då. Jag är också passionerad med önskan om att leva i total kontakt
med min kropp, mitt själs tempel. Healer, med förmåga att känna in störningar i
kroppar – där lär jag mig mer och mer. Förmågan att njuta – och ge sexuell
njutning, därför att jag ser det som en kärlekshandling. Ett starkt behov av
att uttrycka mina tankar och insikter i skrift – att dela med mig i kärlek.
Men jag tror inte att
man kan finna sitt rätta jag förrän man bemästrat sina rädslor, sina demoner.
Jag har gjort flera resor i mitt inre, de första var otroligt ångestladdade och
skrämmande, men ju fler jag gör desto lättare blir det. För jag är säker på att
jag klarar av vad som än må komma.
Om min berättelse här
kan ge någon som helst inspiration – då är jag nöjd.
Men vet att vi har alla
våra olika vägar att gå. Så min väg kanske inte är din.
Med kärlek!
***
Detta skrev jag 2011-06-26 och då hade jag ännu inte helt omfamnat även mina skuggor. Att helt erkänna att avund, stolthet, fåfänga, etc också finns inom mig - det har tagit sin tid - även om jag i teorin vetat att, för att vara hel, behöver jag erkänna alla mina sidor, är det inte lika lätt att verkligen bli vän med skuggorna.
Men jag jobbar på det. Till min hjälp har jag denna fina kortlek, som tillsammans med Tarotkortleken ger mig en massa insikter.
****