söndag 11 december 2016

LIVET EFTER FEMTIO



Att jag skulle komma över femtiårsstrecket fanns inte i min världsbild när jag var ung. Femtio var urgammalt och jag skulle säkert vara död innan dess. Om jag inte var död skulle jag vara en fossil.

Inte kunde jag ana då, när jag var tjugo, att jag skulle känna mig så vitalt levande, med en grundmurad stark självkänsla, så fylld med lust, energi och glädje. Och med en fortsatt nyfikenhet på livet.

Men vägen dit har varit snårig och lång. Att acceptera kroppens åldrande var inte lätt och då, när jag började uppmärksamma tecknen, kändes det så grymt. Grymt att den unga fräscha friska kroppen obönhörligen skulle åldras, bli slapp och få rynkor. Grymt att kilona sakta, men säkert ökade min kropps omfång. Min kropp som jag varit så stolt över, som jag förlitade mig på, som var balanserad, stark och smidig, började plötsligt svika mig. Att hoppa omkring som en stenget i naturen var det inte längre tal om, plötsligt tvingades jag gå försiktigt.

Trots detta har jag aldrig mått så bra psykiskt som nu. Nu har jag inte längre behov av andras åsikt om mig eller vad jag tror omgivningen förväntar sig av mig. Nu, först nu, känner jag efter vad JAG vill. Och när jag gör det, när jag är mig själv, mitt sanna jag, då har jag också mycket mer att ge min omgivning. Mina nära, mina kollegor, mina klienter. Självklart skulle jag önska att jag hade en ung frisk kropp också, men om jag tvingats välja skulle jag absolut välja där jag är idag. Och trots rynkor, lite slapp hud och övervikt älskar jag faktiskt min kropp nu. För första gången. Även om jag vet att den skulle må bättre med lite mindre vikt.

Vad jag älskar mitt liv! 
*
Så – var inte rädd för att åldras. Så länge du är ung till sinnet har livet fortfarande så mycket att ge.


Publicerad 2010-08-26 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)



***

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar