Sofia
är en liten ängel med ljust lockigt hår, inte äldre än 7 år. Kanske är hon bara
fem, lika gammal som jag var när jag för första gången mötte Ondskan. Sofia
vägrar att bli äldre och hon älskar när jag är flörtigt busig. När jag säger att
hon är en ängel så menar jag det bokstavligen. Hon är den dotter jag förlorade
i ett missfall när jag var sexton, och hon har funnits vid min sida sedan dess.
Hur
jag vet det?
Jo,
jag har en medial väninna som bekräftat vad jag länge anat. Under en massagebehandling
som hon gav mig kände jag först någon som lätt och lite retfullt ryckte mig i
håret på högra sidan, något jag känt flera gånger sista åren. Min väninna, som
just då masserar mina fötter, bryter samtidigt tystnaden vi brukar ha under
massagen och frågar om jag förlorat ett barn. Jag kan bara nicka. Då frågar hon
om det var i en båtolycka. Nu rös jag för missfallet kom efter att jag och en
väninna dragit upp hennes föräldrars båt som vi tjuvlånat.
När
hon säger att det skulle blivit en flicka – och att hon just nu står på min
högra sida - börjar jag storgråta. Den sorg jag aldrig tillät mig känna då för
så många år sedan bröt igenom, rensade mig ren. Efteråt fylldes jag av stor
glädje – och vördnad. Denna själ hade bestämt sig för att finnas vid min sida
och jag kunde känna spåren efter henne. Hon som både hade ett barns nyfikenhet
och sprudlande busiga glädje var också vishetens gudinna och hade väglett mig
många gånger i livet. Nu när jag vet att hon finns vid min sida frågar jag
henne ofta om råd – och de råd hon ger kan ibland förbluffa mig med sin enkla
klarhet.
Ibland,
som idag, vill hon att jag ska sjunga. Sjunga av hjärtats lust, känna att jag,
min kropp är orkestern som låter tonerna vibrera inom mig, bara låta dem komma
i en hymn till livslusten och glädjen av att vara i en kropp. Ofta vill hon att
jag dansar till musiken min kropp frammanar, musiken jag kan höra inom mig. Hon
drar försiktigt i mitt hår, lätt, lätt och på samma ställe och då vet jag att
hon vill att jag ska lyssna inåt, in i mig själv.
Hon
är också med mig när jag leker med barnbarnen. För Carl hittar hon på busstreck
och med honom och Mikaela planerar vi en äventyrsfärd med skattletning. Vi
ritar kartor över öar som har allt vi behöver – och med farliga djur som vi
måste akta oss för om vi ska nå skatten. Så måste vi packa med allt vi behöver,
ficklampor, rep, svärd, matsäck, ”ormfångare” och en käpp att sätta i
krokodilens gap. Jag ser hur de här två underbara barnen lever sig in i leken –
de BLIR modiga fokuserade upptäcktsresande. Carl blir Indiana Jones och Mikaela
är lika modig hon. Och Sofia ler förtjust över våra lekar, det kan jag känna.
Men
hon kan också vara allvarlig. I sorgen efter en kär väns död nyligen
kunde jag känna hennes lilla varma hand på min kind, tröstande och inkännande.
Vid svåra valsituationer visar hon mig möjliga vägar och framtider. Sträcker
jag ut min högra hand och tänker på henne, kan jag efter en kort stund känna
värmen av hennes hand i min.
Tack,
min lilla följeslagare och rådgivare, för att du alltid finns där när jag
behöver dig. För bara genom att tänka mig att du finns där, kan jag ställa
frågor och få kloka svar. Om det är från dig – eller från mitt undermedvetna
spelar ingen roll. Det viktiga är att det fungerar för mig.
Fast
jag föredrar att tänka mig att svaren kommer från dig.
PS. Bilderna nedan är tagna en Valborgsmässoafton på Ridön. På alla bilder (jag har ca 25) finns dessa ljusklot med. För att säkerställa att det inte var gnistor från elden vände jag kameran bort från elden, mot huset (kameralinsen torkades också av). Och där fanns några också. Senare fick jag höra att de kallas ORBS. Vissa tror det är andar, andra att det är energiväsen. Jag vet bara att jag kände energin, att jag upplevde känslan av glädje, att de gillade elden och dansade runt den. Och jag vet/känner att denna plats är mycket speciell. En kraftplats. Inte konstigt att det legat ett kloster här på 1200-talet. DS.
PS. Bilderna nedan är tagna en Valborgsmässoafton på Ridön. På alla bilder (jag har ca 25) finns dessa ljusklot med. För att säkerställa att det inte var gnistor från elden vände jag kameran bort från elden, mot huset (kameralinsen torkades också av). Och där fanns några också. Senare fick jag höra att de kallas ORBS. Vissa tror det är andar, andra att det är energiväsen. Jag vet bara att jag kände energin, att jag upplevde känslan av glädje, att de gillade elden och dansade runt den. Och jag vet/känner att denna plats är mycket speciell. En kraftplats. Inte konstigt att det legat ett kloster här på 1200-talet. DS.
Kraftig förstoring av ljuskloten. Ser ut som en cell
Publicerad 2010-08-22 i Metrobloggen
(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)
***********
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar