Svartsjukans roll?

Brev till Svartsjukan (från min gamla blogg, skrivet 2008-08-31)

Ursäkta min fråga, men vad i hela friden ska vi ha dig till? Vad fyller du för funktion? Du, som helt går i Egots ledband och gör allt för att försvaga oss med misstänksamhet, rädsla och äganderättsbehov. Du säger att du finns för att varna oss när våra relationer är hotade, men det köper jag inte. För hur många relationer har du raserat p.g.a. den misstänksamhet du skapar? Egentligen? Ur varje rädsla för att inte vara älskad, för att bli lämnad hämtar du kraft och växer dig starkare, eller hur? Och utan den rädslan kan jag inte se hur du kan existera. 

Och min stora fråga är varför vi människor väljer att släppa in dig. För det är ett val vi gör. Finns det någon fördel av att ha dig i våra liv? (Fast ärligt talat, så är det mycket sällan du tittat in i mitt, kan bara minnas att du drabbat mig hårt två gånger och det var länge sedan. Men småstick har jag känt av. Och jag har sett dig hos andra.) 

Aha, du finns där så att vi ska ha något att bekämpa. En sparringpartner, en opponent, som tränar oss i att bli bättre, starkare. Se klarare. Se vår egen självkänsla och tillit. Se om den finns där. För är det inte så att det bara är människor med låg självkänsla som lyssnar på dig? Älskar man inte sig själv vill man bli älskad av någon annan. Problemet, som jag ser det, är väl bara att man då inte känner sig värdig någon annans kärlek och kan därför inte ta emot den – utan misstänksamhet. 

Så det är DET du vill lära oss? Att det enda som är värt något är vår kärlek till oss själva? Det enda beständiga? Men finns det inte enklare, mindre smärtsamma sätt? Jaså, det är bara genom smärtan vi kan få en bestående förändring. 

Visste väl det. 
Så jag väljer en annan opponent – det är mitt fria val.