Den totala friheten - är det att vara helt fri från behov?

Behov som vi själva, våra egon, skapat för att definiera vilka vi vill vara. Behov som förstärker murarna på våra egenhändigt byggda fängelser av trygghet. För det som begränsar oss är oftast inte andra människor utan de krav och förväntningar som vi själva ställer på oss.

Behoven tvingar oss ofta att kompromissa för att få dem uppfyllda. Att anpassa oss efter andra för att få den bekräftelse vi just då tycker vi behöver. Egots behov att ständigt ha mer, bättre, större, häftigare fängslar oss mer effektivt än den mest rymningssäkra bunkern. För egots behov tar aldrig slut. Det här är den totala ofriheten. Behovet att dela våra erfarenheter med andra, behovet att rädda dem vi älskar. Listan kan göras lång.

Att vara fri från behov innebär för mig att vara fri att säga JA till Livet, JA till Närvaron. För i närvaron, i nuet, är jag totalt fri. Fri från det förgångna, fri från framtiden.

Fri att vara, fri att älska.

Fri att välja fängelsets trygghet om jag så vill.

Fri att bestiga de högsta berg. Fri att hoppa över kanten.

Fri Att Välja Precis Vad Jag Vill Uppleva.

FRI!!

Denna skrev jag innan jag blivit vän med mitt Ego - som numera inte längre är den rädda varelse/energin hon tidigare var. 

Publicerad 2008-10-15 i Metrobloggen

ENSAMHET - en illusion?

Att upplevelsen, känslan av total ensamhet skapar naken smärtsam sorg vet vi nog alla. Den ofrivilliga ensamheten som alla upplevt någon gång. Att vara ensam mot världen, oförstådd, osedd. Lämnad utanför av alla. Totalt ensam i hela vida världen. Älskad av ingen.

Men, vem är det egentligen som säger att vi är ensamma? Det finns ju en massa människor omkring oss, människor som känner precis detsamma som vi. Går vi inte alla omkring i vår egen lilla bubbla av ensamhet, rädd för andra, desperat längtande till gemenskap med andra? Den totala enheten.

Så vem skapade denna ensamhetsbubbla? Var det egot? Egot som vill befästa separationen, särskiljningen från andra. För att utveckla vår unika identitet. Den som behövs för att skapa helhetens komplexa energimönster. Är det så att separationen till slut leder till enheten?

Jag är helt övertygad om att vi alla är Ett. Beroende av varandra och att vi tillsammans kan skapa underverk.

För ensamheten är också en skapare; musik, konst och stora litterära verk är ofta sprungna ur stor ensamhet. Ett ibland desperat sätt att bli delaktig i den stora gemenskapen. Bli erkänd. Vara betydande.

Så, är då ensamheten inte en illusion - en illusion vars syfte är att sätta igång våra skapande förmågor?

Kanske har den även andra syften.

Men det tar vi en annan dag.

Publicerad 2008-09-22 i Metrobloggen

Närhet - nära hetta?

Närhet - vad är närhet? Är det en massa fysisk beröring - att inte kunna låta bli att röra vid den man är nära?

Eller kan den vara rent mental? Närhet i tankarna och känslornas virvlande djup? Närhet till hemliga gömda dörrar. Dörrar till rum som har allt vi längtar efter.

Närhet till din själ? - Mitt högre jags närhet till ditt högre jag? 

Kan det vara en hetta som behöver näras? En het näring? Att vara utan skyddsmurar - naken, hudlös - att vara den man är när man är med sig själv?

Nära och närande - av varandra - ett ständigt flöde - give and take - om man vågar släppa sitt försvar totalt.

Att vara nära -och att vara het! 

Vad det än är - så vill jag ha det.

Alltid!

Publicerad 2008-09-12 i Metrobloggen

VREDEN - energikälla eller energitjuv?

Att ett riktigt vredesutbrott frigör en massa energi har vi nog alla personlig erfarenhet av. Men hur många tänker på att man kan använda den som en energikälla till kreativitet? De flesta vet det nog på ett omedvetet plan. Att sätta igång med ett arbete som kräver fysiska uttryck, t.ex. städning, hugga ved eller piska mattor känns bra i hela kroppen. Och vreden får sitt utlopp.

Men om man inte kan förstå riktigt varför man är arg? Det är svårt att få det där riktiga riktade utbrottet om man inte vet vem – eller vad – man ska rikta det till. Blir det inte lätt då att stänga inne, trycka ner sin vrede? Och DET måste dränera ens energi.

En annan konsekvens av att inte tillåta vreden att uttrycka sig inför den som orsakat den kan bli att den då riktar sig mot mig själv. Rätt smärtsamt faktiskt, det fick jag känna av igår. I det här fallet var det Lögnen som triggade igång Vreden. Den Lögn som hindrar oss att vara vårt Sanna Jag.

Oj vad det blev högtravat, jag tar om det. Det som kan göra mig skitförbannad är när någon, i mina ögon i vanliga fall klok person, ljuger för att försöka skydda något. Eller av rädsla att förlora något. Eller kanske rädsla för konflikt. När det i själva verket är lögnen som lämnar den andre oskyddad, skapar konflikter och får den/det man inte vill förlora att dra. Sticka. Försvinna. För lögnen har en tendens att alltid bli avslöjad. Förr eller senare. Har dessutom den som blir utsatt för lögnen stark intuition går det rätt snabbt. Och om den som ljuger vet allt detta men ändå fortsätter? Det måste skapa en ständig rädsla att bli avslöjad. Och det måste vara svårt att gilla sig själv. Jag har verkligen inte gillat mig när jag varit i den här situationen. Därför gör jag allt för att inte hamna där igen.

Och tystnad kan också vara en lögn om man därigenom låter den andre tro något som inte är sant, något jag fortfarande måste påminna mig om.

För vad det hela handlar om är, för mig, att tycka om sig själv, sina handlingar. Att i alla lägen kunna stå för dem. Och det är min starka övertygelse att man inte kan gilla sig själv om man inte är sann. Sann mot sig själv. OCH DET ÄR DET SOM GÖR MIG SÅ ARG. När jag ser någon jag älskar skada sig själv. Igen och igen. Kasta bort sina möjligheter till andligt växande (nåja, försinka det är nog närmare sanningen – vreden vill gärna överdriva, gillar dramatik) Jag blir lika arg om någon förminskar sig själv – eller skär sig medvetet. Och jag tror min vrede är mer konstruktiv i min önskan att hjälpa än vad medlidandet skulle vara.

Någon som har några mattor att piska?

Publicerad 2008-09-02 i Metrobloggen

Framgång

"Att skratta ofta och mycket; att vinna intelligenta människors respekt och barns tillgivenhet; att förtjäna ärliga kritikers uppskattning och uthärda falska vänners svek; att uppskatta skönhet, att leta fram det bästa hos andra människor; att lämna efter sig en värld som har blivit lite bättre tack vare ett friskt barn, en trägårdstäppa eller förbättrade sociala förhållanden; att veta att åtminstone en levande varelse har kunnat andas lättare för att man har levat. Detta är att ha haft framgång." 

Ralph Waldo Emerson 

Så jag fångar alla möjligheter till skratt och njutning, leker med barnbarn, odlar mina örter, söker skönheten i det lilla, det nära - och i människor jag möter.

Innebär det då att jag är framgångsrik?

Självklart!

 Publicerad 2008-08-31 i Metrobloggen

Svartsjukans roll?

Brev till Svartsjukan (från min gamla blogg, skrivet 2008-08-31)

Ursäkta min fråga, men vad i hela friden ska vi ha dig till? Vad fyller du för funktion? Du, som helt går i Egots ledband och gör allt för att försvaga oss med misstänksamhet, rädsla och äganderättsbehov. Du säger att du finns för att varna oss när våra relationer är hotade, men det köper jag inte. För hur många relationer har du raserat p.g.a. den misstänksamhet du skapar? Egentligen? Ur varje rädsla för att inte vara älskad, för att bli lämnad hämtar du kraft och växer dig starkare, eller hur? Och utan den rädslan kan jag inte se hur du kan existera. 

Och min stora fråga är varför vi människor väljer att släppa in dig. För det är ett val vi gör. Finns det någon fördel av att ha dig i våra liv? (Fast ärligt talat, så är det mycket sällan du tittat in i mitt, kan bara minnas att du drabbat mig hårt två gånger och det var länge sedan. Men småstick har jag känt av. Och jag har sett dig hos andra.) 

Aha, du finns där så att vi ska ha något att bekämpa. En sparringpartner, en opponent, som tränar oss i att bli bättre, starkare. Se klarare. Se vår egen självkänsla och tillit. Se om den finns där. För är det inte så att det bara är människor med låg självkänsla som lyssnar på dig? Älskar man inte sig själv vill man bli älskad av någon annan. Problemet, som jag ser det, är väl bara att man då inte känner sig värdig någon annans kärlek och kan därför inte ta emot den – utan misstänksamhet. 

Så det är DET du vill lära oss? Att det enda som är värt något är vår kärlek till oss själva? Det enda beständiga? Men finns det inte enklare, mindre smärtsamma sätt? Jaså, det är bara genom smärtan vi kan få en bestående förändring. 

Visste väl det. 
Så jag väljer en annan opponent – det är mitt fria val. 

Egots vara - eller inte vara

Första brevet till mitt Ego

Min vän Ego. (Skrivet 080607) 

Jag vill verkligen tacka dig för den här tiden. Du har varit en sann vän som har beskyddat mig och hjälpt mig utveckla min individualitet. Fast ibland har du ärligt talat varit lite för ambitiös. T.ex. att uppskattning från andra skulle vara ett måste för min självkänsla är ditt påhitt. Likaså all form av rädsla. Ja, jag vet, rädsla är viktigt för överlevnaden, man bör vara rädd för en giftorm. Men du har, i all välmening, sett hot där det inte finns något. Varför behövde jag vara rädd för att inte vara omtyckt, för att bli lämnad av någon, för att göra bort mig? Rädd för att inte vara bäst, inte duga, rädd för nederlag – och för framgång? Behövde jag verkligen dessa rädslor för att bli jag, Gunnel?

 
Jaså, du skapade dem bara så att jag kunde övervinna dem. Nå, nu har jag gjort det, så du behövs inte längre. Jag erbjuder dig pension…. vad menar du, är du inte klar med jobbet än? Ok. En halvtidstjänst då. Du kan ju t.ex. varna mig för energitjuvar, att hjälpa mig stänga av när det blir för mycket energier som vill in – eller dras ut. Kanske kan du också hjälpa mig att se all mina positiva sidor, att förstärka det som är jag – i det här livet. Men inga fler viskningar som ”tänk om han lämnar dig”, ” gör inte det här, du kommer inte att klara det”, ”du är tråkig”. Ja, du fattar. För jag kommer INTE att lyssna på dig då! 

Och är du medveten om att du är medskapare av smärta? Ja det vet du nog, det är väl ett av dina verktyg. Är du inte orsaken till den mental och existentiella smärtan? Smärtan som uppkommer när jag inte lever enligt mina förutsättningar, min potential, därför att du håller mig tillbaka? Varför vill du inte att jag ska bli den strålande ljusvarelse jag är ämnad att vara? Aha, du är rädd om ditt jobb! För utan rädslan har jag ju inget behov av dig… tror du. Men jag tror det är dags att ändra på din arbetsbeskrivning – eller rättare sagt skapa en. För vad jag vet har det aldrig funnits någon sådan. Jaså, det har det? Vi gjorde alltså en deal innan jag gick in i det här livet? Ja, men det kan du väl inte förvänta dig att jag ska minnas. Ok, det är inte meningen att jag ska det, är det vad du säger? Är inte det manipulation av högsta grad? Men nu, min vän, kan du inte lura mig så lätt. Jag kommer att vara uppmärksam på alla tankar, känslor och beteende som inte gynnar min andliga utveckling. 

Publicerad 2008-08-28 i Metrobloggen Min vän Smärtan

 

Mötet med mitt Ego – från boken Min vän Smärtan

” Och där, vid mitt matbord, satt en främmande kvinna. En krigare, en amason, det var min första tanke. Hon såg lite trött ut, kanske också en aning uppgiven, något hon förgäves försökte dölja med en tillkämpat framskjuten haka och rak, men stel rygg. Jag visste genast vem hon måste vara. Hon som var rädd att få sparken. Men hade hon alltid varit så liten? Nej, säkert inte. När jag hade haft behov av henne, när hon var med och formade min identitet var hon mycket stor och stark, det insåg jag med ens. Hon sträckte fram sin hand med aningen av ett leende:

”Du kan kalla mig … Svea, det låter bra.”

Svea, det var klart, mitt andra namn. Jag tog hennes hand som kändes mycket kraftfull, vilket förvånade mig. Hon var nog inte så liten som hon först verkat. När hon log lite säkrare mot mig insåg jag att självklart, hon måste också kunna läsa mina tankar. Men varför kunde inte jag läsa deras?

”Det gör du på sätt och vis.” Det var Smärtan som ville vara tydlig. ”Men vad du kanske inte har tänkt på är att våra tankar inte består av ord utan av förnimmelser. Det kan du också känna, läsa av, när du öppnar dig.”

Han blinkade lite hemlighetsfullt mot mig och deklarerade med en stämma fylld av lust och glädje:

”FÖRNIMMELSER 

En doft, ett stråk av ett väsen 

kan säga mer än ett ord 

En stjärna, en enda som faller 

kan upptas helt i din jord.”

”Kommer du ihåg när du skrev det här? Redan då hade du insikten. Och det här?”

Han fortsatte sin poesiuppläsning:

”Det oväntade mötet 

den lekfulla själen 

i samma andetag 

vilken glädje.”

”Vad vackert du beskriver det. Och när det gäller att läsa av och använda förnimmelser så gjorde du det redan som spädbarn. Innan du fick ord. Din intuition är det sinne du använde främst och som du nu ska stärka – och lita på.”

Det sista sa han med eftertryck, slängde en sidoblick mot Svea och jag förstod att där var de inte överens. Var det något de var överens om egentligen?

”Vårt främsta intresse är att se till ditt bästa. Vi vill båda du ska bli en stark självständig individ. Men vi ser lite olika på metoderna och vad som egentligen är bäst för dig.”

Svea tittade uppfordrande på Smärtan medan hon pratade, som om hon ville att han skulle bemöta hennes ord. Men han såg helt lugnt på mig.

”Är det inte dags att jag själv bestämma vad som är bäst för mig? Ni kan vara mina rådgivare och som sådana förväntar jag mig att ni rakt och ärligt säger till om ni tycker att jag gör fel. Men inga försök att manipulera mig genom att använda obefogade rädslor. Jag är inte längre ett barn som kan skrämmas till att göra som någon annan vill” sa jag och sneglade på Svea. Hon såg lite skuldmedveten ut.

”Jag förstår att den metoden kan ha varit den rätta när jag – och du – formade min identitet. Men nu gör vi det på mitt sätt. För jag behöver dig fortfarande, det vet jag, så du behöver aldrig vara rädd att förlora jobbet”.  Plötsligt såg jag en bild av henne som personlig assistent, något som jag ofta känt behov av den senaste tiden.

”Du kan till exempel hjälpa mig i mitt företagande. Se till att jag tar rätt betalt för mina tjänster, att jag marknadsför mig på mesta bästa möjliga sätt. Profilera mig och mina specialkunskaper. Men alltid följa mina etiska och moraliska principer. Aldrig trampa på någon annan för att komma fram, ha miljö - och rättvisetänk. Ja du vet allt det där. Du kommer att vara perfekt för det jobbet.”  

Svea log nu med större tillförsikt. Och hade hon inte vuxit lite? Hon gav i alla fall ett säkrare, mer avslappnat intryck.

Under samtalet hade Smärtan dukat fram en härligt matig sallad på lax och fräscha färgrika grönsaker. Till det nybakat mörkt valnötsbröd och några skålar med olika röror. Jag såg oliver, kände doft av pepparrot, och var det inte också hummus. Till det drack vi ett härligt kallt vitt vin. Smärtan såg min blick när han hällde upp i mitt glas:

”Ja, jag är er tjänare på sätt och vis. När det passar mig och min uppgift. Att se till att ni äter rätt och hälsosamt är ett sätt att underlätta mitt jobb. Och lite vin ibland skadar inte. Det är när det blir för mycket för levern som jag måste rycka in. Dessutom är det här vår första måltid ihop – på det här sättet. Så jag tänkte att vi skulle fira.”

Jag frågade inte hur han lyckats ordna allt det här, det behövdes inte någon förklaring. Mina två besökare hade öppnat nya dörrar i mitt liv. Medan jag njöt av maten och sällskapet insåg jag att hela min värld hade tagit en drastisk vändning. Vilka resurser jag verkade fått tillgång till.

Det här skulle bli oerhört spännande”

Kommentar 2016-09-16: Idag är jag vän med mitt Ego, jag kan se att hon har behövts för att forma min unika personlighet. Och nu när hon/jag inte längre är rädd att jag ska bli överkörd av andra, är hon ett verktyg, en personlig assistent som bevakar mina personliga intressen – om jag behöver henne finns hon där.

Meningen med livet...

...måste väl vara att leva det - fullt ut?

Att leka, älska, utvecklas och utforska. Eller?

Tänk om det finns en dold agenda - som jag tappat bort. Eller ännu värre - inte blivit informerad om. Blir det kvarsittning då? Skulle bli för uttråkad om jag måste leva det här livet en gång till.

Så, snälla Universum, Gud eller vem du nu är, kan du inte skicka mig min agenda. Jag vill verkligen veta vad jag behöver göra för att klara tentan och gå vidare.

Men under tiden lever jag mitt liv som vanligt. Älskar, njuter, utmanar mig själv - mina rädslor, de få jag har kvar. (om jag inte lyckats gömma några på ställen jag totalt glömt bort. Under sängen kanske - längesedan jag var där. Fast jag har ju inte sett någon myrstig dit. Eller någon gråsugga )

Så allt är gott - som alltid. Egentligen.

Publicerad 2008-08-27 i Metrobloggen

Första brevet till Smärtan

Detta brev skrev jag helt frustrerad till min smärta efter en mycket jobbig natt med mycket värk och lite sömn.

"Varför måste du ibland vara så fruktansvärt jobbig? Vad är du för vän som hela tiden väcker mig mitt i natten och sedan inte låter mig somna om? Jag gav ju kroppen en behandling igår mot problemen du skriker om – kan du inte vara nöjd då? Alltså, ibland frestar du mitt tålamod till det yttersta. Bara så du vet. Vad vill du jag ska göra? Jag slår knut på mig själv för att göra som du vill, ändå blir du aldrig tyst. Jaså, jag vet inte vad du vill egentligen? Men så tala om det för mig på ett sätt som jag förstår. Jaha, det är det du försöker göra. Då har jag väl inget annat val än att lyssna på dig för att någon gång koppla. 

Men varför skaffar du inte ett lexikon, en manual? Det skulle ju göra ditt jobb mycket lättare. 

Aha, det är den du vill att j a g ska skriva? 

Min vän, du gör det inte lätt för mig. Men ok, vad har jag för val? När det inte funkar att bedöva mig, slå något i huvudet för för att få tyst på dig så... 

Så, vad vill du jag ska ta med? Kanske din mekanism – hur du fungerar enligt vetenskapen. Vad som händer i kroppen när du flyttar in, hur du uttrycker dig, varför du är en vän – egentligen. Men kanske framför allt hur man kan behandla de fel eller dysfunktioner som du bråkar om. Och så förstås min egen personliga upplevelse av dig, men även andras. 

För du HAR förändrat mitt liv genom att ta grepp om mig och tvingat mig att titta djupt in i mig själv för att rätta till det som är fel. Jag är m y c k e t mer tillfreds med mig själv och mitt liv idag. Ändå är du inte nöjd, även om du faktiskt har dämpat tonen något den sista tiden. 
Så fortsätt du på den inslagna vägen – vägen till högre insikt. Så stark och jobbig som du är borde jag minst bli belönad med ”upplysthet” för att ha stått ut med dig under alla dessa år. 

Men just idag kan jag nöja mig med lite god sömn. För hur ska jag annars orka skriva boken om dig? 

Jaså, jag ska härdas, tömmas på allt gammalt skräp. Du måste verkligen ha förtroende för mig – och min styrka. 

Och du, är det inte jobbigt att hela tiden vara på. Du får ju heller aldrig någon vila. Alla smärtsignaler som hela tiden skickas runt till, gud vet var, i min kropp. Kan du inte bara ta semester ett tag, låta oss alla få en paus? Det skulle min kropp också gilla, hon kan behöva det för att reparera sig. 

Låt oss göra en deal. Jag ger kroppen rätt hälsosam föda i lagom mängd, lagom motion och återhämtning; meditation, avslappning och sånt du vet. Och så håller du tyst. 

Jaså, du är inte nöjd med det? Det visste jag väl, har ju hållit på mitt sunda program länge nu – men du har faktiskt blivit lite tystare under lite längre tider. 

Oftast, men inte idag. Idag tog du fram stora artilleriet. Varför vet jag inte – inte än. 

Med kroppen full av myror – för att inte tala om huvudet 
Gunnel"

Publicerad 2008-08-27  i Metrobloggen 

Metrobloggen "Min vän Smärtan" går i graven

Min första blogg Min vän Smärtan läggs nu ner. Metrobloggen finns inte längre, men jag har fått några dagar på mig att spara ner all text.

Att läsa de funderingar, insikter och erfarenheter jag skrivit om för flera år sedan har varit en lärorik upplevelse. En del insikter är nu så självklart integrerade i mitt liv att jag inte längre reflekterar över dem - en del inser jag att jag fortfarande behöver jobba med. Jag ser hur mycket jag utvecklats under dessa år - och vad som ännu inte är klart (inte sååå mycket).

Eftersom jag vill dela med mig av mina insikter kommer jag att lägga upp de gamla bloggavsnitten här - kanske kan de inspirera någon.