måndag 6 januari 2014

SAMTAL MED DÖDEN



Ett kort utdrag ur min bok ”Min vän Smärtan” där jag låter de företeelser som gör oss till människa ta fysisk gestalt. Detta för att kunna föra en dialog med dem. Smärtan, som helt plötsligt dykt upp i mitt liv i gestalt tar mig till olika platser i tid och rum, allt för att jag ska förstå hans budskap. Döden möter jag på ett ständigt pågående cocktailparty där arketyper och myter minglar runt.

”I ett hörn nära Lidandet, men ändå helt avskilt som om marken projekterats från en annan dimension, stod en androgyn häpnadsväckande vacker varelse. Det vita håret var kortklippt, nästan rakat, ansiktet finlemmat men ändå med stark karaktär. Ögon så mörkt bruna att de gränsade till svarta skickade sina genomträngande laserstrålar rätt in i min själ, granskade mig ingående, men också kärleksfullt. Väntande. Vackra Döden var det, Döden i vit mantel, Livets tvilling. Döden som hjälper och leder våra ibland vilsna själar vidare till dimensionen, rymden mellan liv. Jag gav varelsen ett stort leende, den var så vacker och absolut inget att vara rädd för. Jag kunde bara hoppas att jag kände mig redo när det var dags, för än ville jag vara kvar i den här kroppen som ger mig så mycket njutning och glädje – trots smärtan.

Med vårt sista möte i minnet, där jag bara känt närvaron, närmade jag mig varelsen, som jag nu, när jag kom nära, uppfattade som en mer manlig energi. Mer yang, kanske som motvikt till mitt yin. Det fanns frågor jag bara måste få ställa, nu när chansen gavs. Vi hälsade på varandra med en nick, sedan forsade min undran ur mig.

”Vann jag verkligen över dig, där på sjukhuset? Eller var det bara en test?”

Känslan av att ha övervunnit döden kändes så viktig för mig då, när jag vaknade till nytt liv, men nu när jag såg honom framför mig började jag undra. För det här var en mycket kraftfull varelse. Hur skulle jag ha kunnat vinna den kampen?

Döden såg allvarligt på mig:

”Kanske var det ett test, men det var på fullt allvar. Hade du inte verkligen velat ha livet in i din minsta molekyl hade jag hämtat dig då, för utan den kraft och kärlek till livet du kom i kontakt med just där hade din fortsatta livsgärning varit meningslös. Du var tvungen att välja just när du också gjorde det och i det valet du tog finns alla möjligheter till framtida storverk. Dessutom förlorade du rädslan för mig då”.

Det sista sa han med ett litet leende, medan nästa ord åter präglades av hans lugna allvar:

”Att hämta någon som inte är rädd för mig, gör mitt jobb mycket lättare. Om du bara visste hur många som stretar emot, som är skräckslagna och inte fattar att jag är en övergång”.

”Men alla som dör en plötslig traumatisk död? Där kroppen – som ju oftast vill leva – kämpar emot? Då är det väl inte så konstigt om de är skräckslagna? Varför måste det ibland ske så?”

Döden tittade länge på mig - och lite uppfodrande, tyckte jag nog. Som om jag hade svaren.


Tankarna gick till hur människor runt omkring påverkades av traumatiska dödsfall, hur många tycker sig fått en tankeställare. Att de kanske lärt sig uppskatta livet och sina närmaste mer. Så har det varit för mig – och så är det nog för de flesta. Har deras död då en mening, var det förbestämt? Tanken hisnade – men ändå… Om man, som jag, tror att vi lever det här livet för att lära oss något, i nästa liv kanske något annat, kan vi då bestämma redan innan vi går in i ett liv när vi ska dö – och varför? Att vissa liv har som uppgift att vara en väckarklocka för andra, kanske genom sin död? Jag tittade frågande på Döden, som självklart följt min tankegång och nu log han stort, så visst var jag på rätt väg.”


*


söndag 5 januari 2014

Att sluta fly – att sluta kämpa.



Under en stor del av mitt liv har flykt varit ett sätt att hantera det svåra, det obehagliga, det som skrämt mig, det som funnits inom mig, som jag inte ville se. Kamp tog jag däremot oftast till när det gällde yttre faktorer som orättvisa, omotiverat tvång, inskränkthet och hyckleri. Kanske var upplevelsen av övergreppet på mitt femåriga jag den grundläggande orsaken till min flykt, jag vågade inte lyfta på locket till mitt inre tumult. Till viss del tror jag också att det är ett ganska vanligt mänskligt beteende, att se in i sitt inre mörker kan vara mycket skrämmande.

2004, efter mitt möte med Döden, bestämde jag mig för att sluta fly. Nu, när jag fått en andra chans ville jag göra något nytt av mitt liv, jag ville leva det fullt ut. Och för att göra det behövde jag möta alla aspekter av mig, alla delpersonligheter, alla känslor och tankar, det förstod jag. Inte bara möta dem, utan också acceptera dem och hitta en form av överenskommelse för de skulle ju alltid finnas i mitt liv. Mitt första – och kanske största - möte var med min smärta. Först den fysiska, men jag insåg snart att jag även behövde se den psykiskt-mentala och den existentiella smärta – för de är Ett.

Denna upptäcktsresa har varit något av det mest spännande, skrämmande, traumatiska och samtidigt mest givande jag någonsin gjort, även om det fanns stunder jag trodde jag skulle gå under. I mitt sökande efter förståelse gav livet mig en mängd tuffa utmaningar, fler på de kommande åren än i hela mitt tidigare liv. Jag såg med stor smärta och sorg hur mycket försvann ut mitt liv, mitt jobb, mina föräldrar, mannen jag älskade, den andre mannen jag börjat träffa. Under två år var döden, saknaden och sorgens smärta ständigt i min närhet.

Kampen fanns också med, bland annat kampen mot a-kassans och f-kassans, i mina ögon, felaktiga beslut med överklagande som följd. Jag fick lära mig att stå upp för mig själv. Tills den dag jag insåg att denna kamp tog så mycket mer energi än vad jag fick tillbaka. Så jag slutade slåss mot väderkvarnar för att istället lägga fokus på att återuppbygga min hälsa och energi.


Plötsligt, när jag släppte både kampen och flykten, kom insikten att de inte längre behövs. Jag behöver varken kämpa eller fly, inte nu när jag känner styrkan inom mig. Nu när jag väljer tilliten och kärleken. Tilliten att allt som kommer till mig är perfekt, att jag klarar av att möta vad det än är.  Tillit till kärlekens livsbevarande  transformativa kraft.

Men för att förstå detta, att komma till denna befriande insikt, behövde jag uppleva och leva mig in i flyktens och kampens djupaste mörkaste innebörd.


Kanske lever instinkten att kämpa eller fly fortfarande kvar i min kropp, men nu är jag medveten om när det händer, nu kan jag lugna den för att sedan skratta åt mina mänskliga ”svagheter”. 

Hur ser Du på kamp och flykt?


*

lördag 4 januari 2014

LAT – ELLER SMARTLAT?




Att vara lat har alltid ansetts varit en brist i karaktären, något som fördömts – tidigare kanske ibland på relevanta grunder. För då handlade det oftast om att inte bidra med sin del till familjens och stammens överlevnad.

Men hur är det idag?

Vad är skillnaden mellan att vara lat och att lyssna på kroppens behov av vila?

För vem arbetar vi – oss själva eller företaget?

Kan det finnas en fördel med att vara lat? (förutom för det mest uppenbara - att slippa jobba)

Att vara lat kan ju vara grogrund för energisparande uppfinningar. Undrar om inte diskmaskinen, tvättmaskinen, dammsugare uppfunnits av någon som var lat?  Eller hade någon i familjen som var.

Att vara lat kan också vara en protest mot vårt produktionsinriktade samhälle, att välja lugnet – och därmed kanske mindre inkomst - i stället för ekorrhjulet.

För mig handlar det om att hitta min perfekta balans mellan görandet och varandet. Att kunna njuta av att inte göra någonting – utan dåligt samvete (något jag alltid hade förr, då när jag var fast i ekorrhjulet) Och i detta varande har jag upptäckt att flera kreativa, och ibland tidsbesparande idéer kommer till mig.

Så att tillåta mig att vara lat ibland har gjort mig mer effektiv i mitt görande.

Jag är inte längre lat – jag är SmartLat! J