lördag 17 november 2012

Kamp





Jag har länge tänkt att kamp är något negativt, något som tar kraft från oss, som ger tung energi. Eftersom jag är övertygad om att det vi lägger energi på växer sig starkare vill jag inte lägga den på kampen.  ”Jag kämpar inte mot krig, jag verkar för fred”.

Men nu undrar jag om vi inte först behöver förstå kampens väsen, upplevt den tillfullo, för att med hjärtat inse att det finns ett bättre sätt. Som ett barn som först måste lära sig ramla innan det lär sig gå.

Under många år hade jag återkommande besök i gränslandet mellan sömn och vakenhet av något som fullkomligt skrämde skiten ur mig. Jag kunde ligga i min säng och uppleva att något hemskt kom in i rummet – och jag kunde inte röra mig! Kroppen var som förlamad, men jag kunde känna hur någon satte sig på sängkanten, tog tag i mina vrister, rispade insidan på mina lår. Och jag visste att det ville tränga in i mig, suga ut min energi. Jag kämpade mentalt emot med alla krafter jag kunde uppmana, ”försvinn”, ”du kommer inte att få något från mig” etc. Jag kämpade också för att vakna helt, för att kunna röra på mig. Till slut lyckades jag slita mig ur förlamningen, med hjärtat galopperande som en helskärrad häst. Ibland kunde jag ha upplevelsen flera gånger per natt.

Efter att ha haft det så här i flera år funderade jag självklart över, dels vad besökaren var, men mest hur jag skulle göra för att bli av med den. Sakta växte insikten att ljuset var ”verktyget”, ljuset som alltid övervinner mörker. Då hade jag kommit så långt i min personliga utveckling att jag kunde uppleva ljuset, kärleken, inom mig. Under processen med att behandla det traumatiska, tidigare förträngda minnet av en våldtäkt på mig som femåring använde jag kärlekens ljus, från mitt hjärtas oändliga universum, för att lysa upp rummet där våldtäkten skett. Och det fungerade! Rummet kändes lättare och så gjorde jag.

Så nästa gång besökaren kom kämpade jag inte emot utan såg den mörka ”varelsen” i de röda ögonen medan jag skickade kärleksljus på den. Och den krympte! Som när luften går ur en ballong blev den till en liten trasa. Sedan dess har jag inte fått fler besök – och det här var för 4 år sedan.

Här kommer värdet av kamp in, för jag tror uppriktigt att jag inte förstått kraften i kärleksljuset om jag inte först tvingats testa kampens styrka.

Det här ljuset använder jag också när jag är ute i en stressig miljö, t.ex.  bussar och tunnelbana i rusningstrafik. Eftersom jag är mycket känslig för andras känslor och energier har det tidigare varit mycket jobbigt att vistas i dessa miljöer, jag försökte stänga om mig, men det tog på min energi. Att skicka ljus från hjärtat är mycket enklare. Och så sprider det glädje, det kan jag känna och även se.

Så nu tackar jag min besökare för gåvan den gett mig.

tisdag 6 november 2012

Framgång - vad innebär det för mig?






Söker jag yttre eller inre framgång? Och vem låter jag definiera min framgång, jag själv eller min omgivning? Har jag hamnat i framgångsfällan, där jag låter omgivningen bestämma vad som är framgång? 

Om jag vill ha framgång tror jag det är viktigt att svara på ovanstående först, innan jag gör en handlingsplan.

Personligen tror jag att det omöjligt att få en hållbar framgång om drivkraften inte kommer från mitt inre, mitt hjärta. Att det viktigaste är att jag gör det mitt hjärta önskar. Att använda alla mina resurser och begåvningar i min strävan att uppfylla hjärtats vilja.

För när jag tänker tillbaka inser jag att de gånger jag upplevt känslan av framgång är när jag utmanat mig själv - och klarat provet. När jag övervunnit rädslor och behov. Visst har vissa av mina utmaningar kommit utifrån - kanske de flesta, tidigare i mitt liv - där man inte riktigt räknas om man inte har en universitetsexamen, är slank, representativ, talförd och har kreativitet, personlig utstrålning och drivkraft. Helst också rik och i en maktposition.

Yttre framgång.

Men vad spelar det för roll om jag blir rik, får makt, blir känd – om denna framgång inte kommer från mig själv, mitt hjärtas önskan och visdom?

Ingen, som jag känner det i dag.

Verklig framgång är när jag har möjlighet att göra det jag mest älskar. När jag får dela med mig av min livsresa, mina erfarenheter. När min önskan att sprida kunskap, ljus och kärlek når ut till de som behöver det. De som vill ta emot.

Med andra ord; framgång, för mig, är att vara upplyst J. Att vara ett ljus i mörkret – ett ljus bland många.

Visst blir jag, och min vän Egot, glad om detta också innebär framgång i samhället. Att tex  boken om Min vän Smärtan får en förläggare och når ut till så många som möjligt. Till alla som behöver bli vän med sin smärta (vilket jag tror är många)

Men, personligen, känns det mindre och mindre viktigt att själv få ett erkännande så länge budskapet når ut till – och kan förändra - minst en människa. Trots att jag inte längre tror att jag är rädd att axla kraven som kan komma efter en publik framgång. Ja, jag har varit rädd för framgång, av flera orsaker som jag nu mestadels förstår. Vissa skelett finns kvar, men jag har bestämt att plocka fram dem för alla den dagen det behövs – om det gör det.

Så, kanske når jag också yttre framgång på köpet när jag först fått inre?

Och när jag nått den inre, det kan bara jag veta.

*

Min största utmaning just nu är att få tillbaka min energi, min mentala klarhet.

Det är också framgång. 

Just nu känns det som en riktigt stor sådan. Den viktigaste.

*


söndag 4 november 2012

HJÄRTVIS




Ett barn som får utvecklas och frodas i sin egen takt och i en kärleksfull miljö, lever med hjärtats språk. 
Det känner instinktivt vad som är rätt eller fel - det är min övertygelse. 

De är hjärtvisa.

Vi, som glömt, har mycket att lära av barn. 
Av att vara i nuet. 
Att se allt med nya ögon. 
Att glädjas åt livets alla mirakel.


Är du hjärtvis?

lördag 27 oktober 2012

Sorgens förlösande kraft





Först när vi slutar fly från vår sorg och smärta, när vi blir vän med dem, 

först då finner vi nyckeln till vårt hjärtas glädje.


Det är min erfarenhet - kanske har du en annan.


*

Idag tackar jag min sorg och smärta.

Nja, kanske inte alltid...men oftast :) 
(det finns fortfarande vissa stunder när jag ber dem ta en annan väg - när de blir för mycket. Men det går fort över)



fredag 26 oktober 2012

Surfa på din supertalang




Kan ett sätt att nå framgång vara att utveckla det man är allra bäst på 

- istället för att försöka förbättra sina mindre talanger? 


Har vi inte det ansvaret inför oss själva att förvalta våra gåvor? 



Men först kanske vi behöver finna dem.

*



Ett bra sätt att hitta vad vi är bäst på är att, helt förutsättningslöst, skriva ner allt man tycker om att göra - för det är oftast i hjärtats önskan vi kan finna våra  riktiga talanger och gåvor. Glöm vad andra sagt att du kan - eller inte kan - lyssna bara på ditt hjärta, din glädje.


Skriv ner allt du kommer på och när det känns klart, läs igenom och plocka ut de fyra som känns viktigast. Börja utforska dem; hur kan jag bli bättre? Vad behövs för att finna det som gömts i mitt inre?



Lycka till i ditt skattsökande!



*


Det kan också vara så att vi vet vad vi är bra på, men att något hindrar oss från att bli vårt bästa jag. Vi kan helt enkelt vara rädda för framgång, för att sticka ut. Jag jobbar själv med min rädsla  - eller visst motstånd kanske jag ska kalla det för - för framgångens alla aspekter av ansvar, utsatthet, krav etc




Nina Jansdotters senaste bok handlar just om detta - om framgångsfobi. Väl värd att läsa för den som misstänker att något i det undermedvetna hindrar växandet. (och gör vi inte alla det?)







Du hittar boken här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9187239027



tisdag 23 oktober 2012

Lyckan inom mig




För att lära känna lyckans innersta väsen
behövde jag först erfara dess motsats.
~Gunnel Saric ~


Om någon hade sagt till mig för tio år sedan att först när jag förlorat all yttre trygghet skulle jag veta vad riktig lycka är – så hade jag absolut inte trott det. Att jag någon gång i framtiden skulle stå utan arbete, att tvingas leva på försörjningsstöd fanns inte på min världskarta – jag som alltid klarat mig själv. Som aldrig behövt söka arbete, det kom till mig. Och jag skulle definitivt inte känna lycka då. Lyckan var något som kom när man presterat något, när man uppnått sin dröm. Att drömmen då var vag, målet något okänt, gjorde att lyckan var något nästan onårbart. ”Kanske, om jag vann på lotto…? Då skulle jag göra allt det där jag ville för att förverkliga mig själv.”

Så är det inte längre, nu är framtiden jag aldrig trodde skulle komma här. Jag närmar mig sextio, jag har varit sjukskriven/arbetslös det senaste året. Försäkringskassan vägrar godkänna sjukintyg, min förra arbetsgivare vill gärna ha mig tillbaka, men tycker inte jag är tillräckligt frisk än. Jag lever på försörjningsstöd, går på meningslösa möten hos arbetsförmedlingen (i både mina och deras ögon). Under tiden gör jag vad jag kan för att bli frisk(are).


Och trots detta är jag lyckligare, mer genuint tillfreds, än jag varit någonsin förut. Nu när jag äger lite, nu när jag sålt av allt som kunde ge pengar, nu inser jag att jag har precis allt jag behöver. Jag har ett vackert litet hem, jag har min familj, moder jord, mina vänner – och alla vänner jag ännu inte lärt känna. I alla dimensioner.

Men framför allt har jag mig själv.

Jag har min kropp, som jag äntligen blivit vän med. Min kropp som ger mig så mycket njutning, så många upplevelser. Kroppen vars språk jag nu önskar – ser fram emot – att lära mig tyda.

Jag har mitt sinne, mitt medvetande, min kreativitet som också ger mig så många berikande upplevelser. Att till exempel vara i skrivandets flöde är ren lycka.

Så har jag mitt undermedvetna, denna så spännande, mestadels outforskade del av det som är jag. Ju mer jag reser där, ju mer jag utforskar, desto mer fascinerad blir jag över denna komplexa varelse som är jag, i detta liv.

Och djupt inom mig, på en mycket helig vacker plats, har jag kontakt med allt levande. Där vet jag att vi alla är Ett. Alla lika fantastiska. Där finns källan av oändlig kravlös kärlek.

Från denna hjärtats plats möter jag dig. Jag ser din skönhet – och jag ser min.

Vad kan jag mer önska av livet? Hur kan jag vara annat än lycklig?

*

Det var tydligen nödvändigt att det skulle behövas så drastiska åtgärder i mitt liv för att jag skulle fatta att vägen till lycka gick genom kärleken till mig själv.



tisdag 16 oktober 2012

Växandets kraft





Låt inte någon annan, inte heller du själv, hindra dig från att växa och blomstra.

Kanske inte det lättaste att finna det som hindrar vårt växande, då det största hindret troligen finns i vårt omedvetna, i vår rädsla att sticka ut - inte i omvärlden. 

Jag tänker på hur vi själva förhåller oss till de luriga små jäklarna Jante och Luther t.ex. De som de flesta av oss här i norden vuxit upp med, de som vill intala oss att vi inte duger som vi är. Att vi inte ska sticka upp – eller låta någon annan heller göra det.

Om man, som jag, är uppvuxen med ordspråk som ”du ska inte förhäva dig”, ”stolthet går före fall”, ”tala är silver, tiga är guld”, bra karl reder sig själv” etc. är det lätt att undermedvetet gör det till en sanning.

Så nu har jag plockat jag fram dem i ljuset, granskat och förkastat allt som hindrar mig i min utveckling. Nu kan jag säga att jag är stolt över mina förmågor, jag kan be om hjälp, jag kan erkänna att jag avundas någon dennes framgång, samtidigt som jag kan glädjas åt att det gått bra för dem.

Visst finns det mycket kvar fortfarande att jobba med. Och att vara uppmärksam på för, som sagt, de är luriga jäklar.

Men numera vet jag att jag duger, så de kan inte lura mig en längre tid.

För jag har nu tillit till intentionen och kraften i mitt hjärtas längtan att få utvecklas och blomstra som det är meningen.

Oftast har jag det. :)


*

fredag 12 oktober 2012

Stillhetens skönhet






Är det inte så att vi behöver vara stilla och närvarande 

för att verkligen uppfatta - och uppskatta - skönheten omkring oss?


*

Idag är jag stilla.



*

tisdag 9 oktober 2012

Pass it forward...





Detta är nog det viktigaste jag vill förmedla.
 
Vill du se en förändring i din omgivning - i världen? 


Var förändringen! 

Allt börjar hos dig och dig och...(och mig förståss)


Enkelt - men kanske inte så lätt.

Men om vi alla gör vårt bästa...

Är det gott nog ♥

Att finna balans mellan egoism och altruism




Hur mycket – och hur ofta ger du till dig själv? Hur mycket ger du till andra?

Läser boken Att överlista Jante… av Tomas Gunnarsson, en bok jag verkligen kan rekommendera, och vill dela med mig av några tankar.

Egoism är oftast förknippad med något fult, någon som går över lik för att nå sitt mål, men Tomas (och många med honom) menar att det finns en sund egoism. Den egoism som först ser till att fylla sitt eget vattenglas innan man fyller grannens – eller först tar på sig syrgasmasken vid nödsituation på flyg innan man hjälper grannen. För hur ska vi kunna hjälpa någon annan om vi inte först sett till våra egna grundläggande behov? Och här räknar jag även med behovet av självförverkligande. För först när vi låter våra ljus lysa kan även andra tända sina ljus på vår låga.

Altruism ses som något gott, men om jag bara ger till andra och aldrig till mig själv leder det i längden till att jag utplånar mig. Och, det här har jag sagt tidigare, mitt första ansvar har jag gentemot mig själv. Att vara en martyr, som ju egentligen är en form av självgodhet och ofta grundar sig en känsla av plikt, gynnar varken mig eller min omgivning. För det givandet blir aldrig tillräckligt, när känslan att jag måste eller borde ligger som grund. Dessutom är det jag då ger kanske inte det mottagaren vill ha – eller behöver. Jag ger kanske för att fylla mitt eget inre tomrum. Jag har sett dessa tendenser hos mig själv och jag vet nu av egen smärtsam erfarenhet att de inte fungerar. För jag gav då inte från hjärtat utan ifrån ett behov av att känna mig god (det var inte så kul att upptäcka den sidan hos mig själv – phu!). Och det jag skickade ut fick jag tillbaka.

Men när jag ger från hjärtat, av glädje, då fylls både jag och givaren av energi. Av mer glädje. När jag ger från hjärtat är inte givandet ett behov, jag behöver inte pracka på någon annan min hjälp, men jag finns där för de som vill och behöver vad just jag har att ge.

Och när jag har fyllt mitt eget hjärta, när det flödar över, känns det självklart att låta alla som vill ta del av dess flöde. På så sätt fylls jag igen – i ett ständigt flöde av givande. Om jag t.ex. börjar morgonen med att le och säga några snälla ord till mig själv i badrumsspegeln är det lättare att sedan le och säga snälla ord till någon i bussen, i kassan etc. Och troligen får jag ett leende tillbaka som stärker mig ännu mer. Det är också troligt att personen jag lett mot ler mot nästa och så är en positivt skeende igång. :)

Därför tycker jag det är viktigt att bli medveten om balansen mellan egoism och altruism. Där finns en viktig nyckel till en bättre värld.

Hur ser din balans ut?

lördag 6 oktober 2012

Härmed utmanar jag Jante...

Att säga att man är stolt över sig själv, över något man gjort, har ju nästan varit förbjudet i vårt land. Men nu vänder vindarna, nu börjar fler och fler sticka ut hakan. Och jag blir lika glad varje gång jag ser någon visa sin lyskraft. Sitt fantastiska Jag.

Inspirerad av Tomas Gunnarssons fina bok ”Att överlista Jante – om konsten att lyfta sig själv och andra” utmanar jag härmed Jante med min Stolt - och tacksamhetslista. (Samtidigt utmanar jag ju min egen rädsla för att sticka ut. :) )

Antar du också utmaningen?





Saker jag är stolt och tacksam över hos mig själv - utan inbördes ordning:


Förmågan att känna glädje i vardagens små upplevelser. Att se skönheten i det lilla, i naturen, i mitt hem.

Min kreativitet och nyfikenhet på livets alla aspekter. Mitt nätverk jag byggt upp som ger mig inspiration

Att jag själv klarat av att behandla ett förträngt minna av ett övergrepp på mig som femåring under tre otroligt smärtsamma månader – att jag kunnat förlåta och gå vidare med en mycket starkare självkänsla och självrespekt då all omedveten skam och skuld rensats bort.

Självdistans. Att jag kan se  - och förlåta - mina svagheter. Och ibland göra om dem till styrkor.

Min humor - att jag har lätt för att skratta - med kärlek. Åt mig själv - åt livets alla märkliga yttrande. 

Att jag vågar öppna mig för universums och moder jords energier. För andra dimensioner. Fortfarande novis, har ingen brådska.

Min lust och kunskapstörst. Att jag lärt mig hitta verktyg att uppfylla dem.

Förmågan att njuta av att vara i min kropp – av andras kroppar – av moder jord. Av sinnlig beröring, musik, konst…

Att jag vågat möta mina demoner. De som gömts långt inom mig men som kom fram i mina drömmar. Att jag lyckats övervinna dem – inte genom kamp utan genom att skicka kärlekens ljus på dem. Kanske har jag fler att möta – men det tar jag då.

Att jag, när jag är stilla och lyssnar, har en förmåga att känna av en kropps störningar – och var de finns. Min förmåga att hela - ännu inte helt utvecklat – men en spännande utmaning.

Att jag numera vågar lita på min intuition – med förnuftet, min kunskap, som viss rådgivare.

Den närvarande och kärleksfulla relationen med min familj; min dotter, mina barnbarn, mina syskon och deras familjer.

Att jag lyckats sluta röka efter 30 år – och att jag lyckades gå ner de 20 kilo jag gick upp då.

Att jag vågade ta tjänstledig för studier när jag var 47 år för att läsa in gymnasiekompetens och sedan söka in på universitetet. Att jag fick MVG i alla ämnen utom matte C (VG är också ok)

Att jag kom in på universitetets PAO-program vid första försöket – tack vare 1,5 på mitt första (och enda) högskoleprov.

Att jag klarade kombinera heltidsstudier med en sjuttioprocentig anställning med eget projektansvar i nästan ett år – trots svår sjukdom.

Att jag lyckats läka min svåra tarmsjukdom (ulcerös colit) genom att ändra kost och livsinställning.

Förmågan att ibland kunna vara totalt närvarande i Nuet. Har lärt mig mycket av mina barnbarn.

Min kärlek till livet, allt levande, till vår jord. Till mänskligheten. Att jag fortfarande har hopp om oss, att vi utvecklas i medvetenhet och medmänsklig kärlek. I vetskap att vi alla är ETT.

Att jag ibland lyckas formulera riktigt kloka ord i mitt skrivande. (ja, jag förvånar mig själv ibland). Att jag har lätt för det skrivna ordet.

Förmågan – och lusten - till förändring. Jag lär mig hela tiden något om mig själv, om andra. Och i varje lärdom finns ett växande, som också innebär förändring.

Modet att kritiskt granska mig själv – och mina bevekelsegrunder. Vad som ligger bakom mina tankar, känslor, ord och handlingar. Mina reaktioner.

Modig nog att erkänna om jag gjort fel. Att jag tar ansvar för mina handlingar, mitt liv. Att jag kan förlåta mig själv för mina "fel och brister".

Känner inte längre att jag behöver be om ursäkt; för mitt ostädade hem, för mitt osminkade ansikte, att jag är utan försörjningsanställning, att jag inte är helt frisk, att jag inte har ork som tidigare. Att jag nu vågar visa mig i min osminkade sanning är jag extra stolt över, jag som tidigare alltid ville visa mig som perfekt. (vilket självklart är en utopi)

Att jag nu vågar be om hjälp. Jag har inte längre behov av att vara den starka – som klarar sig själv. (jag vet att jag kan om jag måste, men varför inte ge andra glädjen av att ge?)

Att jag vågar och tillåter mig att ta emot utan att känna att jag genast måste betala tillbaka. Att jag därmed inte förringar gåvan jag får.

Att jag mycket sällan blir irriterad på människor eller händelser runtomkring mig. Blir jag det funderar jag över vad jag behöver lära av situationen. Och då blir den ju helt plötsligt något positivt. J

Att jag inte blivit ett offer under min kroniska smärta, att jag istället ser smärtan som en vän, en visserligen jobbig vän som alltid talar om vad jag gör för fel – och därför min bästa vän. Och att jag använder min erfarenhet för att dela med mig i ”Boken om min vän Smärtan”. (som väntar på förläggare)

Att jag blivit bättre på känna av det som dränerar mig på energi. Att jag; när jag är alert, kan stänga av. Istället för att ta emot ”negativ” energi skickar jag ut kärleksfull energi från mitt hjärta. En sändare som skickar ut kan inte ta emot.

Att jag ser att alla har potential att växa till ”till sitt bästa jag” (om de inte redan gjort det), men att deras väg kanske inte är densamma som min. Att jag respekterar andras livsval samtidigt som jag öppet lever mitt. 
Kanske blir jag då en ”mentor”, ett fyrljus som visar på en väg.

Att jag inser att det enda sättet att förändra världen är att förändra mig själv. Jag kan inte hjälpa andra, jag kan bara vara mitt bästa jag. Och finnas till för dem som söker samma ljus som jag (har).



*

Vad är du stolt och tacksam över? Du kan säkert göra en lika lång lista – om inte längre.

Att ta fram sina positiva sidor och förmågor är viktigt – för det du lägger energi på växer sig alltid starkare.

Vad vill du stärka i ditt liv?

söndag 30 september 2012

Lyskraft!



Vågar du vara i din egen lyskraft? Vågar du utmana Jante och Luther och därmed dra till dig avundsjuka från de som (ännu) inte vågar? 

Är du medveten om att när du har modet att lysa punkterar du din inneboende Jante - som en ballong pyser han ut till en skrymplig liten varelse.

Är det inte så att för att nå verklig framgång behöver du vara förankrad i ditt inre ljus av glädje, passion och lust?
I hjärtats motivation!

“Our deepest fear is not that we are inadequate.
Our deepest fear is that we are powerful beyond measure.
It is our light, not our darkness that frightens us most.
We ask ourselves, 'Who am I to be brilliant, gorgeous, talented, and famous?'
Actually, who are you not to be? You are a child of God.
Your playing small does not serve the world.
There is nothing enlightened about shrinking so that people won't feel insecure around you. We were born to make manifest the glory of God that is within us.
It's not just in some of us; it's in all of us. And when we let our own light shine, we unconsciously give other people permission to do the same.
As we are liberated from our own fear, our presence automatically liberates others
~Marianne William~