fredag 10 november 2017

KAN SKAM VARA SUND?



Jag har tidigare skrivit om skammen, både rent allmänt ur ett filosofiskt perspektiv i min bok Min vän Smärtan, men också mer personligt i denna blogg. I bloggen handlade min skam om att inte leva som man lär, om skammen över att inte ha kontrollen över min hjärnas belöningssystem – att jag ibland ger efter för dess sug efter vin – eller godsaker. Trots att jag vet -  eller kanske tror mig veta - att det inte är bra för min kropp. Då finns det en viss fara för att fly skammen genom att bedöva sig med mer alkohol.

Jag tror att skam är en av våra starkaste skuggor. Skuggor är de egenskaper och attribut vi har men inte vill se – de som vi gör allt för att förneka. Tyvärr växer de sig då starkare i mörkret och styr oss från det undermedvetna. Jag har jobbat mycket med att plocka fram mina skuggor de senaste åren, ofta smärtsamt i början, men vilken befrielse det är när jag accepterar att de är en del av mig. För varje skugga har en gåva, ett syfte som vi kan använda – när de inte längre trycks ner i det undermedvetnas mörker.

Efter att ha gjort en mental övning, eller snarare en behandling av mig själv för att frigöra min skam, funderade jag över dess gåva. Kan det verkligen finnas något som är bra med skam, något jag behöver?

Och då slog det mig att den skam som kommer från mitt hjärtas intelligens – inte den från min sociala miljö, min subkultur, dvs andras åsikter om vad som är skamligt, utan från min själ – den är sund. För den talar om för mig när jag gör något som skadar mig själv, min kropp, mina medmänniskor, min miljö. Att ha ett samvete som talar om när något är fel, det är sunt och gynnar oss alla.

Så nu granskar jag noga min känsla av skam när/om den dyker upp. Kommer den från min uppväxt? (där fanns gott om skamliga ”saker”, alkohol var en av dem). Kommer den från samhällets historiska metoder att styra oss? Den skam som lägger sig som ett tungt täcke över oss, som hindrar oss i vår grundläggande rättighet att vara fria?

Eller kommer den från mitt hjärta? Behöver jag ändra något för att leva ett liv i mer harmoni; med mig själv, med min omvärld, mina medmänniskor, med universum?

När jag noga granskat min skam, släpper jag den fri – och tackar för dess gåva.




Jag vill dela med mig av en övning/behandling jag gjort för att acceptera och bli vän med min skam. Den här övningen kan göras för alla negativa tunga känslor. Jag använder ofta stenar – och kristaller - som symboler, som rådgivare, och som i det här fallet, behållare. Mineralernas frekvenser läker det som plågar dig, antingen det är psykiskt-mentalt, andligt eller fysiskt.

Gå ut i naturen, håll utkik efter små stenar som fångar din blick. Välj tre som talar till dig

Ge varje sten namnet på det du vill släppa taget om. Det kan vara skam, rädsla, känsla av meningslöshet etc.

För över dina tunga känslor in i stenarna. Jag går djupt in i känslan medan jag håller vänster hand på solar plexus – eller var jag känner att känslan sitter. Sedan för jag över känslan till stenen som jag håller i höger hand. Ibland kan det behövas göras flera gånger innan du känner att allt är borta. Gör sedan samma sak med nästa sten.

Lägg dem sedan på nattduksbordet, inled en relation med dem, bli vän med dem. Fråga känslan/stenen vad som är dess gåva.

När du känner att stenarna fullföljt sin uppgift är du redo att låta dem lämna ditt liv. Ta dem tillbaka till naturen och lägg dem helst i vatten. Det levande vattnet kommer att rena dem och du själv känner dig renad.

Tacka för gåvorna när du lämnar tillbaka dem till naturen.




Jag hade haft stenarna någon månad på mitt sängbord, när kattungen Neo, som var på besök en vecka hos mig, andra dagen med bestämd tass svepte ner stenarna - som om han ville säga att nu ska de inte ligga kvar längre. Så jag tog mig till vatten och slängde dem - efter en sista behandling med mental kinesiologi och EFT.

Jag kan inte lova att jag inte kommer att känna skam igen, men jag hoppas att jag nu snabbt kan se om det kommer från mig – eller utifrån. Så den inte tynger mig, tar min energi, utan tvärtom blir en rådgivare.

Helst skulle jag vilja leva helt skamlöst! 
För när jag lever helt i kärlek behövs inte ens den sunda skammen.






måndag 6 november 2017

MIN NYA MUSA – NEO



Jag har bett om en ny musa, någon som kan guida och inspirera mig i mitt nya projekt Happy Body. Valentin var min musa i skrivandet av boken Min vän Smärtan, men för mitt nya skrivprojekt är han inte rätt  - just nu.

Nu behöver jag någon som kan guida mig in i njutningens värld. Den naturligt hälsosamma njutningen. Livslusten, glädjen, energin, men också harmonin och total avslappning.

Vem kan visa detta bättre än en kattunge? En lekfull, utforskande, modig – men samtidigt klokt försiktig kattunge. En kattunge som finner lek i allt den möter; toapappersrullar, kuddar, blommor, snören, stenar, nötter – allt som kan röras och rulla vidare. Allt som kan fångas – och sedan släppas fri – för att fångas igen.

En varelse som kan gå från total vila till närvarande explosiv aktivitet på bara en sekund – som en katt kan - är för mig bilden av total balans mellan Varandet och Görandet. Bättre mentor kunde jag inte önska mig.

Jag har aldrig haft katt tidigare, det har inte varit läge. Jag älskar katter, ja. de flesta djur, men katter - och hästar - har alltid favorit bland våra tamdjur. Och just för att jag älskar djur vill jag inte ha dem i fångenskap, vilket är vad det blir om man bor i en storstad. Oftast. Jag har tänkt mig att den dagen jag flyttar ut i ett hus på landet, i skärgården – då ska jag ha katt.

Men när min dotter helt plötslig ”blev med kattunge” (lite som en test inför eventuell diabeteshund för äldsta killen  - de bor nästan på landet) och de några veckor senare behövde kattvakt var det självklart för mig att säga ja. Jag hade träffat den lilla mörkbruna, nästan svarta, kattungen Neo redan första dagen hos dem, sovit över någon natt men honom kind mot kind, så visst skulle det gå bra.

Och det har det gjort! Mer än bra!

Neo, som alla katter (de flesta tror jag) är nyfiken, busig och trygg. Ibland blir han lite obstinat; när jag tar ifrån honom favoritleksaken för stunden; mina glasögon, mina växter, mina tår, då vill ha inte ge sig i första taget. Men han är också kelig och totalt utlämnade när han lägger sig på rygg och tryggt visar magen för att bli kliad och smekt medan han spinner högt.

Total njutning! Helt skamlöst och fullkomligt naturlig! Som det ska vara!

Nu försöker jag lära mig kommunicera med Neo, på katters språk. Jag har redan lärt mig att inte titta stint in i hans ögon, bara titta snabbt, blinka och titta bort – det tolkar tydligen katter som vänlighet – och det verkar funka. När jag vill varna honom för något som är farlig; som en het spisplatta, fräser jag som en kattmamma skulle göra (jag försöker och det verkar funka). Samma sak när han gör något jag inte vill; som att äta på mina växter - funkar sådär. Och det är ok.

Han har också kommunicerat med mig, gett mig vissa tecken, vad jag tolkar som tecken, av vad jag bör göra mig av med. Och jag tror att han har mer att säga mig – om jag lär mig att vara observant. M

Neo, du är nu min läromästare!
En av dem.


Total avslappning.
Trygg.

***

torsdag 19 oktober 2017

#METOO



If all the people who have been sexually harassed, assaulted, or raped wrote 
"Me too" as a status, we might give people a sense of the magnitude of the problem.

Den senaste tiden har det vimlat av inlägg under haschtaggen metoo där främst kvinnor berättar om de sexuella trakasserier de utsatts för; allt från verbala påhopp, maktmissbruk, tafsande till ren våldtäkt.

Jag tror inte jag känner någon kvinna som inte blivit sexuellt trakasserad någon gång i sitt liv.

Och jag undrar hur de män som tar sig dessa friheter mot kvinnor tänker. Om det inte är ett sätt att visa makt, avsky eller hämnd, kan det finnas män som på riktigt tror att kvinnor gillar det?  

De män som, vid olika tillfällen, bredbent satt sig mitt emot mig på t-banan och börjat smeka sig själv medan de med blicken klädde av mig, trodde de att jag skulle bli upphetsad? För de ville att jag skulle se, det var helt uppenbart. Första gången var jag bara sjutton, nyss inflyttad till Stockholm – och ensam i vagnen med gubben mellan Karlaplan och Östermalmstorg. Då var jag faktiskt rädd. De andra gångerna tyckte jag mest det var patetiskt – men då var jag lite äldre. Och kunde säga ifrån.

Det finns kanske några män som på allvar tror att vi tar deras uppmärksamhet, deras kommentarer och beröring som en komplimang? För det kan ju vara så att det vissa uppfattar som sexuella trakasserier kanske andra ser som komplimanger beroende på tidigare erfarenhet – och förhållandet till personen i fråga. Men jag vill tro att de flesta av oss känner skillnaden på en uppriktig komplimang och en nedlåtande kommentar.

Jag har även erfarenhet av män som vill ha en sexuell tjänst som gentjänst för ett jobb. Första gången var jag 14 år, en tv-producent erbjöd mig jobb som värdinna för Hylands Hörna – men bara om han fick en natt med mig på hotellrummet. När jag tackade nej sa han att alla tjejer som någonsin tagit sig fram i nöjesbranschen gått med på den dealen – utom två – Laila Westerlund och Sophia Loren (nja, jag tvivlade på hans ord, men vad visste jag om den branschen). Han sa också att jag var korkad som inte gick med på hans erbjudande. Nej, jag var aldrig med i Hylands Hörna. Dessutom tvivlar jag starkt på att jag skulle fått jobbet även om jag gjort det han önskade, jag var ju bara 14 år – men såg i och för sig äldre ut (jag lyckades handla på Systemet då).

I boken Min vän Smärtan och i denna blogg har jag berättat om våldtäkten när jag var 5 ½, den jag förträngde i 50 år, samt våldtäktsförsöket när jag var 18 (då fick jag användning för mina jujutsu-kunskaper).

Det var de grövsta, men sedan fanns de killar i skolan som ville klämma på mina små ömma knoppande bröst (jag var 11-12 första gången jag minns) och en mängd fulla killar och män från min tid som servitris som inte kunde hålla fingrarna i styr. En gång hade jag en bricka med fulla ölglas i händerna när en kille grabbade tag i min rumpa. Jag vände bara ner brickan på killen, sa ”hoppsan”, och gick för att hämta vakten. Tack och lov hade jag alltid stöd av den övriga manliga personalen vid dessa tillfällen. En gång fick jag gå emellan fyra av mina manliga kollegor som ville puckla på killen som, för att imponera på grabbgänget, just tagit mig på båda brösten. Jag tror inte killen gjorde om det, inte på en italiensk restaurang i alla fall, för han blev så rädd att han faktisk kissade på sig.

Eller mannen som, mitt på dagen i Solna Centrum klämde mig på bröstet när vi möttes på trottoaren. Fast jag hade min då 6-åriga dotter i handen!

Hora har jag blivit kallad av män när jag inte velat dansa med dem – eller följa med dem hem om jag dansat med dem. De som inte kan ta ett nej utan att bli förolämpade och vill ge igen. 

Patetiska män.

Och kvinnor.

För visst finns det även kvinnor som agerar liknande, som vill ge igen när de känner sig förolämpade. Jag har sett det när jag jobbade, fulla tjejer på krogen, som betett sig lika sexistiskt som män. Men inte lika många och inte lika ofta.

Dessa personers handling säger mer om dem själva än om personen de trakasserar.

Jag vill poängtera att alla de män jag känt, de som varit mina vänner, pojkvänner eller älskare, inte haft något behov att trycka ner det motsatta könet. Eller någon annan för den delen.

Det är bra att detta uppmärksammas, vi får inte längre blunda för att detta pågår - och har pågått i århundraden. What you resist persists, (Vad du motstår består)”. Djupa sår som alla dessa övergrepp medfört under alla dessa decennier behöver skäras bort från djupet av vår kollektivt socialt (tidigare?) mansdominerade kultur för att vi ska kunna helas.  Smärtsamt men nödvändigt om det ska kunna läka. Som en böld, den kan läka på ytan, vid minsta svaghet poppar den upp igen. 


Men jag vill inte att det ska bli ett könskrig för det handlar i grunden inte om makt mellan man - kvinna. Det handlar om individer med urusel självkänsla och självrespekt.

Så jag önskar att vi alla; män som kvinnor, funderar över hur vi kan bli av med det här beteendet. För allas skull. För vår gemensamma framtids skull. Framför allt för våra söner och döttrars skull. Ingen föds med ett behov att trakassera, så var kommer det ifrån? Ett samhälle som inte stöttar utvecklingen av individens självkänsla? Ett samhälle som bara gynnar den som tar plats och visar sig stark på bekostnad av andra?

Jag tror uppriktigt att en person med god självkänsla inte har något behov att trakassera eller mobba någon annan. Jag tror inte ens de kan, det finns inte i deras världsbild. Så för mig är sexuella trakasserier inte bara en könsfråga, det är en mänsklig fråga. Ska vi få ett harmoniskt jämlikt samhälle behöver vi få individer med bra självkänsla.


”Lär dig älska dig själv” som ett ämne i skolan kanske! 😊






När jag ser tillbaka på allt jag varit med om kan jag bara känna tacksamhet - hur konstigt den än kan verka. För allt som hänt mig; alla möten, alla upplevelser och erfarenheter har format mig till den jag är idag. Idag gillar jag mig själv, jag känner mig både stark och sårbar - och det är som det ska vara. Jag har mött, utmanat och övervunnit mina demoner (de flesta, kanske finns det några kvar ;) )

Jag är inget offer -  jag har tagit tillbaka min integritet och kraft!


#metoo
but
#novictim



lördag 16 september 2017

VAD VORE EN HIMMEL UTAN SINA MOLN?


Moln som skapar nya landskap



Moln som visar upp hela färgpalettenSom skapar dramatik, som gestaltar känslor och stämningar


Moln som ibland döljer solen helt 

– men som inte kan dölja vetskapen om vår egen stjärna bortom molnen.


Vår sol som alltid finns även om vi glömmer den ibland


Precis som vi ibland kan glömma vår högsta jag, vår ande, vår själ 

– vad vi nu väljer att kalla det som är vårt innersta mest sanna jag

Den innersta lysande kärnan, vår alldeles egna stjärna, 

som ofta göms bakom vårt förnuft, vår yttre ambition.


Fast bland behöver vi våra moln för vila, för eftertanke.



Men var inte rädd för solens strålande lyskraft 

– den som ger liv & växtkraft.


***

ALLAS LIKA VÄRDE!


Jag är uppvuxen med den, för mig, självklara tanken att alla vi människor har samma värde. För mina frireligiösa föräldrar var det så – och då blev det så också för mig. Alla var vi Guds barn, oavsett färg, kultur – eller religion. Så jag kände samhörighet med Amazonas eller Nordamerikas indianer, med Afrikas svarta, med Australiens aboriginer. I min barnsliga fantasi reste jag i dessa främmande och fascinerande världar, för jag visste redan som barn att detta var min fars önskan – jag levde hans dröm, en dröm som också var min egen.

Min far blev pastor som ung och hade en dröm om att åka till Brasilien som missionär. Han läste om landet, lärde sig brasiliansk portugisiska, men när han var redo att resa stupade han på hälsokontrollen – han hade ett hjärtfel. Så han blev kvar i Sverige – och träffade mamma, (och jag tror det var en stor kärlek, minns hur de alltid sökte kroppskontakt, hur de höll i varandra – kärlek!) och bildade en stor familj. Sex barn fick de, förutom alla bröder och systrar i anden.

När jag var 11- 12 år hade vi en rysk flykting boende hos oss, min första spännande främling. Han var svartmuskig, liten och senig med en massa positiv energi och han påminde så mycket om pappas yngre bror, att vi barn genast tog honom in i familjen. Att vi inte förstod vad han sa gjorde det hela mer spännande, det blev en utmaning att förstå och få honom att förstå oss.

På så sätt lärde vi barn oss insikten och respekten för andras språk och kultur – och han lärde sig ganska bra svenska. Vasili Lomakin hette han (vet inte om jag stavat rätt). Har ingen aning om vad han gör idag. Men för mig blev han en symbol för det främmande – som också är spännande.

Pappa hade också ofta besök av missionärer och vi barn lyssnade fascinerat till deras berättelser. En gång kom ett par direkt från Japan och hade med sig en traditionell klädsel; sidenkimono värdig en geisha, tåstrumpor och "tåträskor" som jag fick prova, passade precis min tolvåriga kropp och jag kände mig så överjordisk vacker i den – som om jag burit den förut.

Idag kan jag inte försvara missionärernas ”framfart”, de hade så lite respekt för naturfolkens olika kulturer och traditioner, även om de ville väl. Mycket av t.ex. Afrikas problem idag härrör från oss vitas inblandning, antingen som Guds förespråkare eller som kolonister.
*
Intentionen kan vara god, men resultatet kan bli katastrofalt.
*

SÅ …Skaffa kunskap innan du dömer.


Träna på att se ur olika perspektiv – livet blir så mycket mer när man kan se genom andras ögon!


Respektera andras tro, andras syn på livet – och ditt eget blir så mycket rikare.


Det är min uppriktiga tro!




Tidigare publicerad 2010-09-25  i Metrobloggen


(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)


PS. En tid efter att jag skrivit detta blogginlägg 2010 fick jag återigen kontakt med vår första främling Vasili Lomakin - någon han kände hade läst min blogg. Så underbart livet kan återuppta det glömda. :) DS  

fredag 15 september 2017

EN INRE UPPTÄKTSFÄRD

Tänk om jag kunde göra en resa in i min kropp? 

Tänk om jag där kunde upptäcka allt som behövde mitt fokus 

så jag kunde rätta till det som var på väg att gå fel? 

Så jag kunde hjälpa kroppen läka?


Detta var frågor jag ställde mig, frågor som blev till ett avsnitt i boken 
Min vän Smärtan 
frågor som jag nu, igen, vill dela med mig.




"Smärtan och jag hade, efter att ha lämnat Eros i sin lustgård, tagit hissen upp i Kaknästornet eftersom han ville prata om perspektiv. Om makro- och mikrokosmos. Att se Stockholm härifrån gav en helt annan bild av staden. Plattare, med andra dimensioner. Mer ett foto än en levande stad. Som också jorden uppfattas från rymden. När vi sedan tog hissen ner var Smärtan tyst en stund innan han med stort allvar hängde en stor vit badhandduk med små lila prickar runt min nacke.

Trots, eller snarare på grund av att han nu skrämde mig, det låg något ödesladdat i luften, försökte jag skämta:

”Vad ska jag med den här till? Har du tänkt ta mig med på en simtur?”

Han svarade inte, såg ännu mer begrundande, nästan värderande på mig. Som om han fortfarande övervägde något beslut.

”Har du fortfarande stenen med dig?”

Jag visade honom stenen som hela tiden legat i min jackficka och såg i hans ögon att nu var beslutet taget. Vilket det än var. Mjukt fattade Smärtan om mitt ansikte, kysste min mun – och försvann! Det sista tecknet från honom, förutom hans doft, var den fylliga rösten som snart tonade bort. 

Orden han lämnade mig med, samtidigt som jag handlöst störtade nedåt, fick mitt adrenalin att gå i taket. 

För det han sa, som skrämde mig ännu mer än den skenande hissen, var ”Du är redo!”

Hissen, som hade fått upp en hisnande fart, började förändras i samma takt som min kroppsuppfattning. Med galopperande hjärta, nu i halsgropen på väg upp i hjärnan, upplevde jag hur allt förlängdes, drogs ut. Ändrade struktur. Som i en animerad film tog både min kropp och hissen en flytande avsmalnande form. Väggarna kom närmare och närmare tills de helt klämde ihop min kropp, blev en del av den. Ljuset försvann, lämnade mig i totalt mörker med en stark känsla av en alltmer krympande kropp. Ena stunden bestående av en mängd lösa partiklar, för att i nästa sekund åter igen vara solid. Upplevelsen påminde om vad jag känt en gång efter att ha vaknat upp ur narkos, en mycket obehaglig känsla av att kroppen ständigt ändrade form och storlek. Den gången försvann känslan så fort jag öppnade ögonen. Nu hade jag inte den möjligheten.

Efter en lång skräckslagen tid, började farten minska, för att slutligen stanna helt. Med ett ”plopp” försvann trycket av väggarna och jag befann mig ett tag svävande i vad som kändes som ofantlig rymd, utan några som helst referenspunkter. Att inte ha någon fast punkt var självklart skrämmande. Men bakom all skräck upptäckte jag plötsligt skönheten i att tillåta mig släppa taget helt. Under ett ögonblick fanns ingett än mitt medvetande. Ingen kropp, ingen omgivning. Bara jag, min själ, fritt svävande i Universum.

Men alltför snart blev jag återigen medveten om kroppen när mina nakna fötter kände ett mjukt glatt underlag. Samtidigt kom en lite sötaktigt doft jag inte kunde placera. Den var inte direkt obehaglig men inte heller njutningsfull. Avlägset hördes ett rytmiskt dunkande uppblandat med ett svischande ljud. Nu var min kropp rädd igen, för inget jag upplevde var på något sätt bekant. Och vad var det meningen jag skulle göra? Att ta mig fram i kompakt mörker kändes inte lockande. Och vart var jag på väg? Men den största frågan var ju, var sjutton hade jag hamnat?

Obeslutsam stod jag kvar en lång stund, med vidöppna sinnen, i ett försök att lugna min kropp. Förslag på vad jag skulle ta mig till, flöt ostrukturerat runt i min hjärna, fann inget fäste. Inte förrän jag kom ihåg stenen. Den måste ju betyda något. Samtidigt kom betydelsen av mina nakna fötter i kapp.

Med växande panik trevade jag över kroppen, plötsligt hade den där stenen blivit det viktigaste i livet. Men ingen sten, det enda jag kände var handduken som fortfarande hängde runt halsen. I övrigt var jag naken. Så utan hjälpmedel var det här tydligen helt upp till mig. Vad det ”här” var skulle med all säkerhet visa sig.

Nå, kunde jag inte se, fick jag förlita mig på de andra sinnena. Utan att lyfta fötterna och med trevande händer, förflyttade jag mig långsamt framåt. Efter bara några steg högg det till i solar plexus, känslan försvann så fort jag stannade, för att återkomma vid nästa hasande förflyttning. Kunde det möjligen vara så att Smärtan ville säga något via min kropp? Jag testade med att vända mig 45 grader åt höger, vilket gav hugg, sedan åt vänster, - och nu var det borta.

Så min kropp skulle alltså leda mig. Med en aning större tillförsikt fortsatte jag framåt, först med all koncentration på kroppens signaler, sedan även på omgivningen. Så här måste det kännas att vara blind.

Efter att trevande ha tagit mig fram en lång stund, kom jag in i ett närmast meditativt tillstånd. Hörsel, doft, känsel - att förnimma kropp och omgivning - blev nu allt i en fullständig närvaro. Ljud och dofter, okända för mig, fyllde medvetandet, huden förnam minsta temperaturförändring och energifält och jag förstod nu betydelsen av min nakna kropp.

Jag kunde ha fortsatt så här i evighet om inte min fot plötsligt stötte till något hårt. Försiktigt böjde jag mig ner och så fort handen vidrörde föremålet började det avge ett vitt sken, ett sken som växte sig starkare tills det lyste upp den närmaste omgivningen. Det var min sten! Men nu var den infattad i ett halsband. Utan att fundera trädde jag silverkedjan över huvudet och kände stenens värme mot mitt bröst.

Och plötsligt var jag påklädd igen, fast i en blåviolett klänning av något lent sidenliknande tyg, som följsamt smekte kroppen. Som en andra hud. En tanke dök upp - jag måste ha klarat första testet. Och det här var belöningen. "




Tidigare publicerad  2010-10-03 i Metrobloggen


(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)



Idag 2017-09-15


Min inre kroppsresa är ett ständigt pågående projekt. Det är en otroligt spännande resa där jag lär mig mer och mer om detta fantastiska universum som kroppen är. Min intention är att lära mig kommunicera tydligt, klar och lätt; med min kropp, med andras som önskar det, med moder jord - och med universum. Att använda fantasins starka bilder hjälper - har jag märkt.

Nu fokuserar jag mest på det som ger min kropp glädje och njutning - för jag tror det är den rätta vägen att lära om och förstå min kropp.




#frånsmärtkropptilllustkropp

HÖST


Vilar eftertänksamt tillitsfullt. Insuper höstens sköra klara ljus

Smakar på fylligt jordiga dofter

Mognad och skörd

Harmoni!



Ett löfte

Jorden i vila vårdar ömt vårens nya skapelser

Livets ständiga process fortgår

Alltid!