lördag 10 december 2016

ATT VÅGA


Har rätt nyligen upptäckt en stor brist hos mig - eller är rädsla det rätta ordet? Den här bristen eller rädslan har varit inblandad i många val jag gjort i livet. För att vara mer exakt har det handlat om vilken typ av män jag fallit för. De redan upptagna, de som inte ville binda sig – i alla fall inte med mig. Jo, jag har träffat män som haft känslor för mig men där tappade jag snart intresset.

Nu först förstår jag varför. Ja, det tar ibland väldigt lång tid för mig att fatta ens det mest elementära, andra gånger går det på ett kick. Handlar nog om en kombination rädsla – vilja.

För i det här fallet handlade allt om att jag var livrädd för att ta emot kärlek. Att ge kärlek är däremot lätt för mig, för då är det jag som styr. Men när jag tar emot kärlek överlämnar jag mig till den andre, tillåter honom att komma in i mitt liv, ger honom rätten att ställa krav. Risken att bli beroende av den andre, att förlora mig själv i kärlekens rum, har skrämt skiten ur mig och gjort så sedan relationen med J på 80-talet. En mycket passionerad kärleksrelation, som ibland nästan var en besatthet och som varade i 5 år. En relation som jag avslutade, inte i brist på kärlek utan på grund av rädslan att förlora mitt jag, en rädsla jag inte haft tidigare. För tidigare hade jag kontrollen, eller snarare känslan av kontroll – hemskt att säga, men sant.

Efter min och J´s separation ville jag inte ha något fast förhållande, mycket på grund av min dotter. Jag ville inte att hon än en gång skulle behöva gå igenom den hjärtskärande sorg hon kände efter sin älskade extrapappa. Det var i alla fall den förklaring jag gav mig själv och den var delvis sann. Att jag själv inte ville gå igenom samma svåra beslut en gång till var något jag blundade för – så mycket jag kunde.

I grunden tror jag det handlade om dålig självkänsla, att jag inte trodde mig vara tillräckligt stark att stå kvar i den omtumlande starka kärlekens kraft. Rädslan att känslornas orkanvind som kom till mig skulle sopa mattan under mina fötter.



Men nu, nu när jag fattat, nu när jag litar till min egen styrka – visst står jag fast. Det finns inget längre att vara rädd för. 


Nedanstående text skrev jag några dagar efter 

Eftertankens nödvändighet 

Att läsa igenom en text jag skrivit några dagar innan öppnar ofta upp andra aspekter, andra vinklingar som jag kanske inte tänkt på tidigare. I en bok får texten ofta mogna på så sätt, men ett bloggande har inte riktigt samma möjligheter. I alla fall inte om jag ska skriva om det som försiggår just nu.

Ta till exempel texten jag skrev för några dagar sedan om att våga ta emot kärlek. Plötsligt inser jag att det finns en annan aspekt också, kanske är det den som ligger bakom min rädsla att förlora mitt oberoende, att ge upp mig själv i tvåsamhetens kompromiss. 

Om man, som jag, tror att allt har en mening, så borde även mina val vara meningsfulla för mig i min personliga och andliga utveckling. Var då rädslan det verktyg som hindrade mig att gå in i relationer som skulle hämma mig? Behövde jag vara ensam för att utvecklas till den jag är ämnad att vara?

Min känsla säger mig att det kan vara så, att det inte bara är ett sätt att ge mening åt ensamhet. Och om jag kan titta på min rädsla med kärlek, tacka den för att den hjälpt mig på rätt väg i livet – är jag galen då? 

Eller mycket vis?

Bilden är fortfarande inte helt klar, 
men snart så …



Publicerad 2010-09-15 i Metrobloggen



(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)



Idag, 10 dec 2016, känner jag mig öppen och redo att ta emot. 

Så – låt kärleken komma!


***




STJÄRNBÄRARE




Jorden bär tryggt min kropp medan jag dyker in i himlavalvet. 
Vindens vågor bär min tanke och själ i rymd av anade möjligheter.
Öppen – mottagande – är jag.
Lysande barn av stjärnors stoff.
Gränslös, tidlös, bär jag det eviga skapandets vånda och passion.

Publicerad 2010-07-22 i Metrobloggen


(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)


***

torsdag 8 december 2016

ATT SLÄPPA TAGET OM SKAM.

Terapimålning 2016-12-06

Hur många är vi egentligen som lever med skamliga hemligheter, saker vi helst vill dölja, egenskaper vi skäms över? Hemligheter vi gör allt för att glömma och gömma, skamliga hemligheter som tappar oss på livslust, som suger vår energi.

Jag har länge kämpat mot något jag skämts otroligt för, något som jag borde ha löst för länge sedan. Något som naggat på mitt självförtroende och självkänsla, något jag nu äntligen bestämt mig för att släppa.

Steg ett var att erkänna min skam för någon annan, att be om hjälp, något jag haft mycket svårt för – det finns en stolthet i att klara sig själv, en stolthet som ibland kan gränsa till dumhet. Men jag bad till slut om hjälp.

Möjligheten kom till mig under en av Universal Hearts Mentorsprogram, där en kvinna modigt gick fram till scen och erbjöd en gratisbehandling i Mikael Säflunds metod ”Instant Transformation”. Jag nappade på erbjudandet och det kom att förändra allt.



Nu ska jag avslöja min största skam för alla – som en del i min läkningsprocess.

Jag har varit slav under min hjärnas belöningssystem! Varje gång jag gav efter för dess krav på socker och alkohol skämdes jag över min bristande karaktärsstyrka – jag som pratar så mycket om att leva hälsosamt kunde inte riktigt leva som jag lärde. Min kamp mot min hjärna gjorde mig utmattad och då ännu mer mottaglig för suget efter tillfällig lindring och glömska. Att se mig själv som beroende var inte kul och då var det lätt att fly känslan genom lite mer godis eller vin.

Sedan behandlingen jag fick av Birgitta Back Hellberg för snart fyra veckor sedan har jag inte känt något sug alls. Men framför allt har en otroligt stark känsla av frihet och en lätthet infunnit sig. Som om all gammal skuld och skam jag burit nu ramlat av mig och tillåtit mig att sträcka på mig, som gjort mig fri. Fri att själv välja hur jag vill leva.

Och just idag väljer jag att leva i medveten hälsosam närvaro. I glädje- och njutningsfullt växande.
I  Kärlek & Compassion.

I morgon kanske jag väljer något annat. För jag vet att min livsprocess fortsätter - och att den är som en berg-och dalbana.


Terapimålning 2016-12-06

Jag kan varmt rekommendera Birgitta Black Hellberg som terapeut. Klok, varm och inkännande med stark intuition. Hoppas hon kommer igång med sitt företag snart – för hon gör skillnad.


***


söndag 4 december 2016

Smärtans orkester

Idag vill jag dela med mig av ett utdrag ur min bok Min vän Smärtan. Jag skrev detta efter att för första gången använt yogan för att helt gå in i smärtan, att stanna kvar i den tills den slutligen släppte helt. Det här var en av mina svåraste utmaningar och det krävde all min styrka och mitt fokus. Då gällde det fysisk smärta, men jag har även använt metoden på psykisk smärta - även om jag inte alltid har styrkan, energi och fokuset att stanna kvar vet jag nu att det finns metoder som hjälper.



Smärtan (som i boken tar fysisk gestalt) har här tagit mig med på ett ständigt pågående cocktailparty i en slottsträdgård befolkad av en mängd varelser, myter och arketyper. Jag har precis kommit in i ett partytält och haft ett samtal med Döden

Puls avbröt mina tankar genom att visa mot karmstolen framför scenen.
”Varsågod och sitt.” Jag tittade frågande på honom så han fortsatte:
”Du är hedersgäst här i kväll. Smärtan har en överraskning åt dig”

Nu såg jag att Smärtan stod bakom stolsryggen och under hans inbjudande gest gick jag fram och slog mig ner i den magnifikt tronliknande stolen. Min vän lade sin hand på min axel medan jag satte mig bekvämt till rätta i spänd förväntan. 

Ett nytt band klev upp på scenen, Smärtans orkester var det, det förstod jag genast. För vid trummorna satt Puls och Tyngd ställde sig framför en stor gonggong av japanskt ursprung. Basisten var en knotig liten man vars seniga muskler vibrerade av någon inre spänning. Mannen som plockade upp gitarren var lång, mycket smal och gav ett vasst nervigt intryck. Sist upp kom sångerskan vars långa eldröda hår för en sekund dolde ett par skarpa brännande ögon, ögon som med en enda blick på mig naglade fast mig i stolen, samtidigt som hennes första skärande höga ton fick mitt glas med champagne att splittras i tusen små skärvor som lade sig som en solfjäder runt mina fötter.

Där satt jag som fastlimmad medan hela denna fasansfulla orkester formligen slet mig i bitar. Sångerskans röst tillsammans med orkesterns olidligt vackra penetrerande vibrerande musik skar svidande igenom min kropp, pulserande, bultande, brännande och ilande. Våg efter våg av krampaktig förlamande fysisk och psykisk smärta sköljde genom mig, löste upp mig till minsta partikel och jag ville bara fly. Vad som helst för att bli av med detta helvete av tortyr – denna fruktansvärda rena skönhetens tortyr som skalade av alla mina försvar, brände bort allt jag värderat, allt jag trott var jag. Min kropp, som totalt tappat kontroll över verkligheten, som nu var smärta i dess fulla mening, kastade mig okontrollerat fram och tillbaka i stolen, allt för att komma loss. Hela min värld var smärta, inget annat existerade medan Smärtans hand på min axel låste mig fast, tvingade mig att uppleva smärtans alla aspekter. Bröt ner mig till min minsta molekyl.

Men mitt i allt inferno kom en tanke, en liten tunn tanke, som långsamt växte sig starkare när jag insåg att detta inte skulle döda mig som jag först trott. När tanken dök upp släppte Smärtan sitt tag om mig, gav mig valmöjligheten att fly. Men jag tog den inte, för plötsligt hade min nyfikenhet väckts. Vad jag undrade var vad som fanns bortom smärtan, och min undran fick mig att stå ut ett tag till, en sekund till. Sekunder blev till minuter, kanske timmar medan jag genomled den så skärande enerverande musiken.

Till slut kom tanken; ”Vad händer om jag släpper taget? Om jag slutar kämpa emot?”

Och då, just då, bröt jag igenom med en otroligt frigörande kaskad av ren glädje.

Min första förståelse av Smärtans natur hade började i en kamp för livet i en sjukhussal, men det var inte förrän jag nu med hela min kropp och själ gav upp min kamp som Smärtans själva essens visade sig för mig. Nu, när jag gav efter för hela hans fruktansvärda orkester att bränna mig ren ända in till min nakna själ förstod jag vilken styrka och skönhet kärnan, som är mitt – och alla andras - innersta och sannaste väsen egentligen bär.

Kristallkulan, med sin violetta kärna som jag fått av den gamle vise, hade jag nu i mina händer som inte längre krampaktigt höll i stolskarmen. Klarsynthet var vad som fanns efter att ha utstått och klarat av Smärtans hela orkesterframträdande. Denna förödande starka musik hade bränt bort allt som kunde skymma min klara syn. Plötsligt förstod jag också hans dubbla ansikte, att Smärtan innefattar sin egen smärtlindring när man vågat möta hela hans orkester - och stannat kvar till sista tonen. 




måndag 28 november 2016

ATT ÄLSKA SIG SJÄLV



Att älska sig själv är att älska allt levande, det går bara inte att låta bli.

Att älska sig själv är att respektera sig själv och allt levande.

Att älska sig själv är att inse att jag – och alla andra - är perfekta precis som vi är. Vi är komplexa varelser som innefattar både mod och feghet, styrka och svaghet. Perfekta!

Att älska sig själv är att tillåta sig själv och alla andra välja SIN livsväg, att utveckla SIN unika potential.

Att älska sig själv är att på inga sätt skada något levande, inklusive Moder Jord.

Att älska sig själv är att veta att vi alla är ETT. Förenade och beroende av varandra. Som en universell orkester där alla, allt levande, är lika viktiga.

När jag älskar mig själv har jag ändlös kärlek att ge till andra – jag VILL ge .

När jag ger kärlek till andra hjälper jag dem att finna sin egen själs ljus och kärlek.
Så sprider sig kärleken vidare. Så har vi möjlighet att rädda vår värld.

Men allt börjar hos mig - och dig.

Och det är inte det lättaste, att lära sig älska sig själv.

Speciellt inte för oss som vuxit upp med Luther och Jante på varsin axel. Och eftersom båda är små luriga djävlar som smyger sig in där – och när – vi minst anar det gäller det att vara mycket vaken. Jag har haft många långa dialoger under många år med båda, men numera vill jag påstå att de inte har mycket hos mig att hämta längre. Vill de sitta på mina axlar får de väl göra det, men de kan inte längre påverka mig. Det är i alla fall min starka övertygelse.
Vägen hit har varit lång, snårig och ibland fruktansvärt jobbig. Men har jag väl börjat denna väg finns, i alla fall för mig, ingen återvändo.

Och det är jag glad för!

För nu, när jag känner kärlek till mig själv, älskar jag också mitt liv, min värld, min familj, mina vänner – ja, allt som omger mig. Jag kan se och möta beteenden som jag inte ställer upp på samtidigt som jag kan älska själen bakom, den som gör vad den kanske har kommit hit till vår jord för att göra eller sätta igång. Vad vet jag?

Vad jag vet är att kärleken, till mig själv, till allt levande, nu när jag lärt mig lyssna mer på mitt hjärta har fyllt mitt NU med så mycket lyckokänslor och harmoni att jag ibland flödar över.

Och det bästa av allt, jag är inte beroende av någon speciell person för denna känsla, den finns redan inom mig.



"If there is light in the soul, there is beauty in the person.

If there is beauty in the person, there will be harmony in the house.
If there is harmony in the house, there will be order in the nation.
If there is order in the nation, there will be peace in the world."
~zen~



All förändring börjar med ett enda litet steg - i det här fallet "lära sig älska sig själv".


Publicerad  2011-11-28 i Metrobloggen


(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)


*****

fredag 18 november 2016

KROPPENS INTELLIGENS



Jag blir mer och mer fascinerad av kroppens intelligens, hur kroppen samverkar med det undermedvetna, lagrar minne och läser av omgivningen. Bruce H Liptons bok "Tro, dogmer och biologi" gav mig vetenskapliga underlag till det jag själv lärt mig (och känt) om min kropp - och min själ, mitt medvetande - de sista åren, när jag äntligen tillät mig att lyssna på henne. Jag, som tidigare närmast sett min kropp som ett redskap, något som ibland svek, som ofta bråkade, som gav mig smärta, är nu otroligt tacksam för vad hon ger mig i form av upplevelser, känslor i alla aspekter. Njutning.

Det är SÅ spännande att vara i en kropp, för jag vet inte vad den hittar på härnäst.

Som när jag tidigare inte lyssnade på kroppens signaler om att vila en inflammerad höft som utvecklades till diskbråck, svarade hon med att ta styrseln ur hela benet "nu MÅSTE du vila, för du kan inte gå". Eller när jag senare körde på med heltidsstudier på universitetet plus 70 % jobb, sa hon också slutligen ifrån, denna gång med ulcerös colit - bara för att visa att nu räcker det. "Stressa inte mer - LYSSNA på mig nu då"! "Som läxa får du ligga med dropp, massiva doser av antibiotika, cortison och morfin, på sjukhus tillsammans med flera andra dödssjuka" 

PUH! Vilken pärs det var. Men jag överlevde - och lärde mig slutligen min läxa.

Att lyssna på min kropp!

Vad vill hon, vad behöver hon? Vad är det jag gör som är fel? Felbelastar jag henne, sitter jag fel? Äter jag fel?

Att ställa frågor till kroppen är steg ett i att förstå hennes språk för nu är din uppmärksamhet riktad dit. Men att förstå vad hon vill säga är inte det lättaste och kräver lyhördhet, intuition och en stor kunskap i hur kroppen fungerar. Biologiskt, fysiskt, mekaniskt, kemiskt, psykiskt, mentalt och energimässigt.

Ett sätt att kommunicera med kroppen som jag funnit mycket effektivt är kinesiologi. Jag har lärt mig grunderna i bl.a. fingertestning som är ett verktyg med otroliga möjligheter. Jag testar vilken mat som ger mig mest energi. Dessutom kan jag testa mina stressorer, rädslor, dysfunktionella beteenden – och vilka behandlingar jag behöver göra för att bli av med dessa.

Krävs både tid och mod – men är SÅ värt det. 
För när vi lärt oss vår kropps språk finns inga gränser för vad vi tillsammans kan åstadkomma. Och läka. 

Våra tankar  Och övertygelser styr!

Publicerad 2010-11-18  i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)


*****

torsdag 17 november 2016

SOFIA - lilla ängeln min



Sofia är en liten ängel med ljust lockigt hår, inte äldre än 7 år. Kanske är hon bara fem, lika gammal som jag var när jag för första gången mötte Ondskan. Sofia vägrar att bli äldre och hon älskar när jag är flörtigt busig. När jag säger att hon är en ängel så menar jag det bokstavligen. Hon är den dotter jag förlorade i ett missfall när jag var sexton, och hon har funnits vid min sida sedan dess.

Hur jag vet det?

Jo, jag har en medial väninna som bekräftat vad jag länge anat. Under en massagebehandling som hon gav mig kände jag först någon som lätt och lite retfullt ryckte mig i håret på högra sidan, något jag känt flera gånger sista åren. Min väninna, som just då masserar mina fötter, bryter samtidigt tystnaden vi brukar ha under massagen och frågar om jag förlorat ett barn. Jag kan bara nicka. Då frågar hon om det var i en båtolycka. Nu rös jag för missfallet kom efter att jag och en väninna dragit upp hennes föräldrars båt som vi tjuvlånat.

När hon säger att det skulle blivit en flicka – och att hon just nu står på min högra sida - börjar jag storgråta. Den sorg jag aldrig tillät mig känna då för så många år sedan bröt igenom, rensade mig ren. Efteråt fylldes jag av stor glädje – och vördnad. Denna själ hade bestämt sig för att finnas vid min sida och jag kunde känna spåren efter henne. Hon som både hade ett barns nyfikenhet och sprudlande busiga glädje var också vishetens gudinna och hade väglett mig många gånger i livet. Nu när jag vet att hon finns vid min sida frågar jag henne ofta om råd – och de råd hon ger kan ibland förbluffa mig med sin enkla klarhet.

Ibland, som idag, vill hon att jag ska sjunga. Sjunga av hjärtats lust, känna att jag, min kropp är orkestern som låter tonerna vibrera inom mig, bara låta dem komma i en hymn till livslusten och glädjen av att vara i en kropp. Ofta vill hon att jag dansar till musiken min kropp frammanar, musiken jag kan höra inom mig. Hon drar försiktigt i mitt hår, lätt, lätt och på samma ställe och då vet jag att hon vill att jag ska lyssna inåt, in i mig själv.

Hon är också med mig när jag leker med barnbarnen. För Carl hittar hon på busstreck och med honom och Mikaela planerar vi en äventyrsfärd med skattletning. Vi ritar kartor över öar som har allt vi behöver – och med farliga djur som vi måste akta oss för om vi ska nå skatten. Så måste vi packa med allt vi behöver, ficklampor, rep, svärd, matsäck, ”ormfångare” och en käpp att sätta i krokodilens gap. Jag ser hur de här två underbara barnen lever sig in i leken – de BLIR modiga fokuserade upptäcktsresande. Carl blir Indiana Jones och Mikaela är lika modig hon. Och Sofia ler förtjust över våra lekar, det kan jag känna.

Men hon kan också vara allvarlig. I sorgen efter en kär väns död nyligen kunde jag känna hennes lilla varma hand på min kind, tröstande och inkännande. Vid svåra valsituationer visar hon mig möjliga vägar och framtider. Sträcker jag ut min högra hand och tänker på henne, kan jag efter en kort stund känna värmen av hennes hand i min.

Tack, min lilla följeslagare och rådgivare, för att du alltid finns där när jag behöver dig. För bara genom att tänka mig att du finns där, kan jag ställa frågor och få kloka svar. Om det är från dig – eller från mitt undermedvetna spelar ingen roll. Det viktiga är att det fungerar för mig.


Fast jag föredrar att tänka mig att svaren kommer från dig.


PS. Bilderna nedan är tagna en Valborgsmässoafton på Ridön. På alla bilder (jag har ca 25) finns dessa ljusklot med. För att säkerställa att det inte var gnistor från elden vände jag kameran bort från elden, mot huset (kameralinsen torkades också av). Och där fanns några också. Senare fick jag höra att de kallas ORBS. Vissa tror det är andar, andra att det är energiväsen. Jag vet bara att jag kände energin, att jag upplevde känslan av glädje, att de gillade elden och dansade runt den. Och jag vet/känner att denna plats är mycket speciell. En kraftplats. Inte konstigt att det legat ett kloster här på 1200-talet. DS.


Kraftig förstoring av ljuskloten. Ser ut som en cell 




Publicerad 2010-08-22 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)


***********