torsdag 29 december 2016

SÖKANDET EFTER MITT SANNA JAG




Varför försöka vara någon annan?
När du kan vara ditt eget alldeles perfekta underbara jag?

Och varför är det så svårt att se sin egen storhet?

Kanske för att det är en process som innefattar tvivel, en process som renar oss, som lär oss vilka tankar som är våra egna - från hjärtat - och vilka som kommer utifrån.



Jag har i alla år varit mycket duktig på att spela rollspel. Varje gång familjen flyttade anpassade jag mig lätt till den nya miljön och jag förstod också rätt snabbt, undermedvetet, att jag kunde bestämma mig för vad jag ville visa av mig själv för mina nya vänner. För dem var jag ett blankt kort. Och jag valde oftast att göra mig mystiskt och spännande för det var enklare och tryggare än att visa mitt sårbara jag, min sargade själ som jag gömt lång, långt inom mig vaktad av höga ointagliga stenmurar.

Så jag tillät ingen att komma för nära utan spelade rollen av den trygga säkra vännen, den man kunde berätta sina hemligaste tankar och sorger, sina kärleksbekymmer (jo, jag höll alltid tyst om det de berättade, såg det närmast som en bikt). Självklart fanns det en stark önskan att hjälpa, djupt inom mig visste jag att när jag hjälpte någon annan – då hjälpte jag också mig själv. Samtidigt kände jag en stolthet, en glädje och styrka. Jag lämnade inte över min ”svagheter” till någon annan, jag klarade allt själv – och samtidigt ingav jag någon slags tillit till mina vänner, annars skulle de inte berätta (eller kanske behovet var så stort att vilket lyssnande öra som helst dög).

Men därmed gav jag inte någon annan möjlighet att få känna samma stolthet och glädje att få hjälpa mig. Var det inte då högmod? Var det jag?

Visst var detta en del av mig. För under denna period av flyttar, av nya miljöer, lärde jag mig att lyssna! Att känna in atmosfären, energierna. Och att få ta del av andras djupaste sorger, känslor och funderingar stärkte min empatiska förmåga. Samtidigt lärde jag mig skilja på de som gillar att vara offer och de som verkligen vill ha hjälp att ta sig ur. Tyvärr träffade jag på så många offer som sög energi, det tog ett tag innan jag insåg att dessa kan jag inte hjälpa. För de får sin energi från offerrollen, ”tyck synd om mig, ta hand om mig”. Numera kan jag släppa alla som själva inte vill ta tag i deras livs förändring. Men för dem som vill – där ställer jag upp med vad jag kan.

Jag spelade också under några år rollen av ”femme fatale”, den mystiska åtråvärda kvinnan. Från 14-årsåldern hade jag fått så många komplimanger från killar och män, varit med i en skönhetstävling, varit mannekäng och fotomodell, att jag visste med mig att jag hade något som män gillade. Så jag kunde kliva in på Operabaren, Riche, Cafét eller vilken bar som helst, stanna i dörröppningen och se, känna alla mäns blickar som drogs mot mig, vilket gav en känsla av makt. Men jag ville inte någon komma för nära mig, ingen skulle få chansen att avslöja mitt rätta jag.

De enda gångerna jag släppte alla försvar, när jag öppnade hudens alla känslosensorer, var när jag gav mig hän i sinnlig kärleksfull dans med en älskad man, och jag insåg att där finns en otroligt stark och helande kraft. Där, i det sexuella mötet, i passionen var – och är – jag hel.

Så vad visar denna del av min historia vem jag är?

Empatisk, modig, kärleksfull, stark och öppen för förändringar är jag, tränad av mina rollspel, som var perfekt i mitt liv just då. Jag är också passionerad med önskan om att leva i total kontakt med min kropp, mitt själs tempel. Healer, med förmåga att känna in störningar i kroppar – där lär jag mig mer och mer. Förmågan att njuta – och ge sexuell njutning, därför att jag ser det som en kärlekshandling. Ett starkt behov av att uttrycka mina tankar och insikter i skrift – att dela med mig i kärlek.

Men jag tror inte att man kan finna sitt rätta jag förrän man bemästrat sina rädslor, sina demoner. Jag har gjort flera resor i mitt inre, de första var otroligt ångestladdade och skrämmande, men ju fler jag gör desto lättare blir det. För jag är säker på att jag klarar av vad som än må komma.

Om min berättelse här kan ge någon som helst inspiration – då är jag nöjd.
Men vet att vi har alla våra olika vägar att gå. Så min väg kanske inte är din.


Med kärlek!

***

Detta skrev jag 2011-06-26 och då hade jag ännu inte helt omfamnat även mina skuggor. Att helt erkänna att avund, stolthet, fåfänga, etc också finns inom mig  - det har tagit sin tid - även om jag i teorin vetat att, för att vara hel, behöver jag erkänna alla mina sidor, är det inte lika lätt att verkligen bli vän med skuggorna.

Men jag jobbar på det. Till min hjälp har jag denna fina kortlek, som tillsammans med Tarotkortleken ger mig en massa insikter.        

           




****

ATT GÅ VILSE

                               
                 Terapimålning Gunnel Saric dec 2016  - ej klar               

                                               

”Det är bättre att gå vilse ibland – än att inte gå alls” (okänd)


När jag går vilse, är det inte då jag upplever det största äventyret? När jag vågat släppa taget och ha tillit till att jag kommer dit jag ska – någon gång. Det är ju då, utanför livets autostrada, vårt samhälles ”normala” väg, som jag möter de mest inspirerande, tokiga och kloka varelser jag kan föreställa mig. De som berikar mitt liv.

Att svänga in på en liten skogsväg och upptäcka en alldeles egen lite badsjö – eller en pittoresk liten by. Att hamna utanför vårt sociala skyddsnät, tryggheten, men trots det känna spänningen av utmaningen som då infinner sig. Ska jag klara det? Ska jag hitta rätt?

VAD kommer jag att finna, som jag aldrig upplevt tidigare?
Det är det oväntade som ger livet dess krydda - tänker jag.
Att vara vilse – men ända vara på rätt ställe. Just nu.


Så jag går gärna vilse då och då.


Tidigare publicerad  2011-05-13 i Metrobloggen


(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)



”GLÄNTAN av Tomas Tranströmer
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några 
enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel.
Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det.
Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga).
Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. 
Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer.
Anteckna och glöm.
Torpet sorlar av röster, det är världens centrum.
Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör.
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.
Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu.
Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan,
som en schackspringare.
Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig.
Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen.
Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade
lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.”

~  ~

fredag 16 december 2016

HUR VI HÖJER SEROTONINNIVÅN PÅ ETT NATURLIGT SÄTT.



Jag har tidigare skrivit om serotoninets inverkan på smärta, välbefinnande och sömn. För sömnen är den livsviktig, utan serotonin kan vi inte sova alls (serotoninet behövs för produktion av melatonin). Den är också en av kroppens smärtlindringsmekanismer och för lite av denna signalsubstans ger dessutom depressioner.

Fler och fler i västvärlden lider av depressioner (orsakerna kan vi ta en annan gång) och detta har förstås de stora läkemedelsföretagen uppmärksammat. Det ena lyckopillret efter det andra marknadsförs och förväntas lösa alla våra problem. Den bilden vill gärna läkemedelsbranschen inpränta i oss, men pillrens baksida talas det inte om. Många förlorar sexlusten, de flesta blir beroende eftersom pillren inte stimulerar kroppens egen produktion av serotonin.

Dessutom kan överdosering faktiskt vara livsfarligt:
”Att ta för mycket av ett serotoninhöjande läkemedel kan emellertid orsaka ett farligt tillstånd kallat serotoninsyndrom. Om du misstänker att du lider av serotoninsyndrom bör du söka medicinsk hjälp med en gång. 

Symptom på serotoninsyndrom:
• Förvirring
• Ångest
• Rikliga svettningar
• Hög feber
• Muskelstelhet
• Ostadigt blodtryck
Med behandling botas serotoninsyndrom vanligtvis inom ett par dagar. I ovanliga fall kan det vara dödligt”

(Vill du veta mer om serotoninstimulerande läkemedel, se denna sida:
http://www.fibromyalgi.se/1/1.0.1.0/96/1/?item=art_art-s1/323).
*

Att ta syntetisk ”medicin” är något jag själv drar mig för i det längsta, eftersom jag råkat ut för så mycket biverkningar.

Och det finns faktiskt sätt att, på naturlig väg, höja sin serotoninnivå, jag tar upp några som jag själv provat, med gott resultat.

1. Ljusterapi; För lite ljus ger för låg serotoninhalt då det behövs för att bryta ner melatonin till serotonin. TIPS! Fullspektralampa; aktiverar D-vitaminsyntesen, ökar halten av serumkolesterol, stimulerar sköldkörteln, ökar östrogenhalten. Nästan lika välgörande som solljus och ett bra tillskott, speciellt under vinterhalvåret. www.nordiclightcare.com har bra produkter. Jag har en liten lampa vid matbordet som jag sätter på när jag äter frukost. På vinterhalvåret lyser den även när jag sitter vid datorn. Men bäst är naturligtvis att vara ute i solen så ofta du kan.

2. Näringsämne som ökar serotoninhalten
• Tryptofan; (serotoninets byggsten).  Tryptofantillskott; t.ex. 5-htp 100mg 3 ggr/dag. (Note 2016-12-16; Jag tror inte 5-htp går att få tag längre i Sverige) Undersökning redovisad i Journal of International Medicin Research visar att ca 50 % av FMS-patienter som fick denna dos fick påtagliga förbättringar i fråga om smärtans intensitet, antal ömma punkter och sömnkvalitén. (några fick milda biverkningar i form av slöhet och diarré). FMS tycks ha svårt att ta upp tryptofan med maten, dvs. har svårt att spjälka protein (har visat sig ha låga nivåer av sex aminosyror) varför ett tillskott av matspjälkningsenzymer rekommenderas, t.ex. Papain, Bromelain eller Chymotropsin. Hälsokostaffärer har kombinationspreparat, pröva dig fram. Själv har jag prövat Holistic Cellenzym tillsammans med 5-HTP med gott resultat

Tryptofan finns naturligt i:
o Kyckling, kalkon och ägg,
o Lax, helgeflundra och skaldjur.
o Bönor och linser,
o Cheddarost, mjölk, keso.
o Hasselnötter, valnötter, pekannötter, jordnötter och sojabönor.
o Frukt; främst äpple, ananas, apelsin, fikon och banan.
o Grönsaker; främst avokado, tomat, grönkål och broccoli.
o Eller ta ett tryptofantillskott; t.ex. 5-HTP

 Cacaobönan. Välj helst mörk kallpressad choklad, med minst 70 % cacao.
• Magnesium, främjar serotoninreceptorernas funktion. 

  
Övrigt som ökar serotoninhalten

• Motion i avslappnad takt – mycket viktig för FMS-patient (Fibromyalgi-) att börja försiktigt. Bör endast göras i samband med ett smärtlindringsprogram, dvs. stimulering av serotoninproduktionen, mental träning m.m. Bör bestå av;
Tänjning – motverkar muskelstelhet.
Hjärt- och kärlträning (kondition); - ökar halterna av serotonin, tillväxthormoner, endorfiner samt ökar blodcirkulationen i musklerna vilket innebär ökat upptag av näring och syre samt underlättar utsöndring av gifter och avfall från ämnesomsättningen.
Styrketräning; - ger musklerna mer motståndskraft mot mikroskopiska muskelskador.
Yoga – och qigongövningar; – förenar kropp och själ – ökar serotoninhalten
*
• Meditation. Avspänningsövningar. 

Det här var några tips om hur du kan höja din serotoninnivå - kanske hjälper det dig mot dina sömnproblem, kronisk smärta och lättare depressioner. Jag vill råda dig att testa detta innan du börjar knapra syntetiska lyckopiller. För de förstör din biokemiska balans och håller inte i längden.

Kom ihåg – det är du som är ansvarig för ditt liv - och din hälsa. Så låt inga profithungriga företag lura dig ta något som i längden förstör din fysiska och biologiska balans.


Tidigare publicerad  2011-01-29 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***

måndag 12 december 2016

Bloggandets syfte?



… är det en önskan att bli känd? Erkänd?
Att sticka ut från mängden?

Eller handlar det helt enkelt om ett behov av att få uttrycka sig? 
Inför andra – men även inför sig själv? 

För det jag skriver i min blogg måste jag stå för, eller åtminstone kunna förklara mina tankegångar för läsaren. Hjälper det mig inte då att skärpa tankarna, att se klarare?

För mig handlar bloggandet mycket om att våga uttrycka mig, mina tankar, den jag är. Att träna på att vara ärlig och sann, så jag kan stå för det jag skriver. Att utsättas för andras ifrågasättande, kanske också läsarnas kritik, men även deras uppmuntran. Framför allt tror jag det handlar om – i alla fall för mig – att träna på att uttrycka mina tankar så andra kan förstå vad jag menar (och därför vill jag gärna ha kommentarer).

Äldst av 6 syskon, med en kärleksfull mor vars hörsel och fokus ständigt koncentrerades på de yngre, mer behövande barnen, fanns det inte så mycket kvar för ett frågvist och berättande äldsta barn. Så jag växte upp med den grundmurade övertygelsen om att det jag hade att säga inte var intressant. I och med det blev jag istället en duktig lyssnerska. Att jag då drogs till lite äldre barn redan som fem-sexåring var kanske inte så konstigt för där kunde jag lära mig något. Samma sak i tonåren, - lyssna och lära. Den första person jag upplevde verkligen lyssnade på mig gifte jag mig med, (ja, det var e n viktig anledning, kanske därför vårt äktenskap inte klarade sjuårskrisen).

Så lyssnandet blev en väsentlig del i mitt liv. Samtidigt satt en kritisk granskande del av mig och ifrågasatte det jag hörde, ”stämmer det verkligen eller försöker han/hon stila”, ”är det verkligen sant eller är det rädslan som talar”. Att vara den som lyssnade gav mig faktiskt en känsla av makt och kontroll, för jag gav ju inte ut något av mig själv. Och rollen som enbart lyssnerska innebär ett avståndstagande, det har jag nu insett. Men det var ju inget medvetet val, fast rätt bekvämt, så jag blundade för obalansen i min interaktion med kollegor och bekanta. Självklart märkte de efter ett tag att jag inte släppte någon för nära. Och vem vill känna sig i underläge?

Det här har ändrats de sista åren. Efter en kamp för livet på S:t Görans sjukhus 2004 försvann mycket av mina rädslor och mitt behov av kontroll (som ju bottnar i rädsla) samtidigt som jag upplevde mig fått ett nytt liv. En ny chans.

Nu påbörjades en rätt komplex process, och en sak jag upptäckte (bland många andra) var att jag faktiskt har erfarenheter och insikter som kan vara värda att dela med mig till andra. Jag har ju lyckats bli frisk från en svår kronisk sjukdom genom eget arbete och min väg till självläkning kanske andra kunde ha glädje av. Samtidigt föddes idén om att skriva boken om Min vän Smärtan, att visa på smärtans väg till ett rikare, bättre och hälsosammare liv. Att se smärtan som ett verktyg, en måttstock och en guide. Att förmedla min idé kändes så viktigt att jag frångick min gamla roll som enbart lyssnerska och blev den som talade, som uttryckte sin kunskap, sina tankar.

Här är jag idag, jag känner att jag har något viktigt att förmedla – för den som är redo, som behöver. Att alla som läser inte kan ta mina tankar till sig stör mig inte, jag har full respekt för er som inte delar min livssyn. För vi har alla olika uppgifter här i detta vårt liv.

Om någon som läser min blogg börjar fundera, ifrågasätta eller beröras – blir jag glad. (ifrågasättande kommentarer ger en dynamisk process – så skriv, vad ni än tänker)

Om ingen läser – spelar det inte så stor roll. Jag får träna i att utmana mig själv och mina rädslor. För just nu har jag ett stort behov av ensamhetens frid att samla energi och visdom. Ägget - fröet - får mogna! Bloggandet blir då min ventil mot världen jag lever i, världen jag inte vill – eller kan - ta avstånd från. Jag tar bara en paus – för att vara i nuet.  Och i harmoni.

Publicerad 2010-09-18 i Metrobloggen



(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***

söndag 11 december 2016

SMÄRTLINDRANDE ANDNING



Terapimålning från Vidarkliniken 2015


Genom yogan har jag upptäckt att jag faktiskt medvetet kan påverka min smärta bara genom att först känna in smärtan, var den finns, att erkänna den, sedan att andas in i smärtområdet, omforma smärtan, låta den flöda ut som den behöver – och sedan försiktigt andas ut den.

Känn smärtan, erkänn att den finns där. Lyssna sedan på vad den har att säga; vad vill den, vilket område behöver den hjälp med? Blunda, fråga från hjärtat och se vilka bilder som kommer upp som svar. Får du inga bilder – så vet du nog ändå vad som är fel. Det kan vara att du sitter fel vid skrivbordet, att du bär fel. Snedbelastning, spänningar etc. – du har säkert svaret – när du känner efter. 
*
Det här är en övning jag använder nästan dagligen. Ja, den fungerar mycket bra för akuta smärtor, men även för kroniska. Men när det gäller kroniska smärtor behövs en kontinuerlig övning, (tills vi funnit orsaken.)

• Sätt dig bekvämt tillrätta i meditationsställning – eller om det är bekvämare, ligg ner. Se till att inget stör dig under denna övning (ca 10-15 minuter till att börja med, senare kan det räcka med några minuter när du tränat upp dig). Ett bra sätt att börja – om du är nybörjare, är 4-stegsavspänningen. (Finns i ”Boken om Min vän Smärtan"  eller i Facebookgruppen "Att vara Hel".)

• Ta tre djupa andetag, känn att kroppen är helt avslappnad (om du behöver mer tid för att känna avslappning – ta dig de. Du vet själv när du är redo.)

• Känn var i kroppen smärtan finns och vilket område som behöver första hjälp.

• Andas lugnt in kärleksfull läkande energi i området, tänk dig att du ömt kysser smärtan/det onda vid varje inandetag. Om det känns bra kan du visualisera grönt läkande ljus, om det är en inflammation eller infektion. Annars kan mörkviolett färg, som ametisten, ge smärtlindring (framför allt vid spänningshuvudvärk har jag märkt)

• När du andas ut låter du smärtan få allt utrymme det behöver samtidigt som du ser hur smärtans energi följer med utandningen ut ur kroppen. Forcera inte utan låt andningen röra sig naturligt.

• Gå igenom hela kroppen på samma sätt, känn smärtan, kyss den mentalt, låt den flöda, upplösas och ta med den i utandningen.

• Fortsätt genom hela kroppen, eller tills det känns bra.

Bra är att ha kunskap om hur kroppen ser ut inuti när du visualiserar. Läs en bok i anatomi, du kan låna från biblioteket. Försök se dig som en upptäcktsresande i din egen kropp. Om du satt i en liten ubåt - vad skulle du se? Vart skulle du resa? Kanske till ett område som behöver din uppmärksamhet.
Jag är övertygad om att vi kan styra vår kropp, vår hälsa mycket mer än vad vi idag tror oss om. Med fokuserad tanke och stark intention kan vi åstadkomma mirakel.

Ja, egentligen vet jag vet, för jag har gjort det.

Det här är en otroligt verksam smärtlindring, när man har tränat upp den. Men när smärtan är som starkast är det mycket svårt att gå in i den och känna – det naturliga är att fly – som vi oftast gör. Tillåt dig att fly då - för det behöver både du och din kropp. Men kom tillbaka till smärtan! När du orkar ta tag i den.

Jag har tidigare skrivit om grindeffekten, vilket är ett mycket effektivt sätt att ”fly” från smärtan genom att blockera dess signaler till hjärnan genom att aktivera andra, snabbare signaler som blockerar smärtsignalerna. Detta är ett bra verktyg i vardagen, när vi inte har tid att utforska smärtans källa. Men orsaken till smärtan finns ju kvar, och innan vi tagit tag i orsaken/orsakerna till smärtan blir vi inte av med den permanent.

För att helt bli av med smärtan väljer jag (och hoppas du gör detsamma) att gå in i smärtan helt, se varför den finns, vad jag behöver förändra. Först då kan jag bli fri. 

Att göra det i en visualiserad meditation känns – i alla fall för mig – som den renaste, enklaste vägen. 

Utan fight.

Eller flykt.


Tidigare publicerad  2010-12-11 i Metrobloggen


(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***

SORGENS INNERSTA VÄSEN



Ännu ett avsnitt ur "Boken om min vän Smärtan", där jag också möter Sorgen efter en älskad väns död. Vi sitter nu vid frukostbordet efter två dygn av krampaktig gråt, som äntligen släppt något. Självklart har jag frågor, nu när jag sitter ansikte mot ansikte med både Smärtan och Sorgen.
*
”Varför behöver vi dig? Vad fyller du för funktion egentligen?”

Jag, Smärtan och Sorgen hade precis avslutat en härlig frukost och satt nu med varsin latte. Frågan som jag nyss ställt till Sorgen hängde kvar en stund medan hon lite utmanande tittade på mig. Som om jag visste svaret. Hennes stålgrå lockiga hår var uppsatt i en lös knut, det brunbränt väderbitna men vackra ansiktet var fylld med rynkor och ändå gav hon ett ungdomligt intryck. Det var styrkan hon utstrålade. Det och den varmt brunögda livliga men samtidigt allvarliga blicken fylld av visdom. Visdom och ömsint kärlek.

”Jag kan se att du är en komponent i Kärleken. Utan kärlek, ingen sorg. Man sörjer ju knappast någon man inte gillar. Du Smärtan, är också en del i Sorgen.”

”Vi är tvillingar, även om det inte ser så ut”

Smärtan gav Sorgen ett litet blinkande leende.

”Ständiga följeslagare är vad vi är. Om du tänker efter så inser du att all smärta skapar sorg. Sorg över förlorad rörlighet, förlorat liv. Och all sorg innebär smärta”

”Ja, det där vet jag. Men vad jag inte riktig förstår är varför det måste göra så ont att förlora någon. Varför kan man inte bara vara tacksam för den tid man fått tillsammans och sedan gå vidare? För är någon borta finns det ju inget jag kan göra för att få den tillbaka till livet.”

Efter alla de förluster jag haft sista året, små och stora, några rent gigantiska, kände jag mig just nu obstinat. Mitt påstående att det inte finns något misslyckande, bara utmaningar, hade testats till det yttersta. Och Sorgen över brustna illusioner hade jag också lärt känna. Att lägga all sin energi på något och sedan stupa på mållinjen skapar sorg. Det kom stunder när jag ville skrika ut mitt trots, även om jag förstod meningen bakom. Kunde det inte räcka nu? Varför ösa på så mycket smärta, sorg och utmaningar att det hotar knäcka min hälsa? Jag mindes de eksem som började visa sig efter minnet av övergreppet, då främst på bröst och i ansiktet men som blossade upp över nästan hela min kropp när pappa dog. Och resan genom mina liv gjorde mig påmind om alla separationer och den stora sorg som ständigt fanns närvarande.

”Du vet redan svaret, du har nämnt det tidigare”

Smärtan tog njutningsfullt en klunk kaffe innan han fortsatte:

”När du har gett uttryck för Sorgen genom att låta henne flöda genom dig hur känner du dig efteråt?”
”Tom. Lätt. Renad kanske. Men det behöver jag inte dig för att känna” svarade jag vänd till Sorgen. 
”En veckas fasta ger samma resultat.”
”Det där stämmer inte och det vet du. Styrkan i känslan efter en fysisk fasta kan inte mäta sig med känslan efter bearbetad sorg.”

Sorgen la lätt sin hand över min medan hon fortsatte:
”Men om vi ska ta det från början med frågan; vad är det som framkallar mig?”

Hon smekte min hand nu, såg mig allvarligt i ögonen.
”Jo, förlust. Alltid förlust. Starkast är jag vid förlust av någon eller något du älskar. Vad vill jag säga där? Du vet vad om du tänker efter”?

Jag tänkte på de tankar jag haft efter min vän PA`s och min lillebrors död. Att sorgen då lärde mig att värdesätta livet. Att värdesätta mina vänner och vad som var viktigt för mig. Att leva här och nu för i morgon kanske inte finns. En dikt av Harry Martinsson dök av någon anledning upp inom mig;

Varje djup sorg har en förlorad glädje till föremål. 
Tappa inte bort denna riktning. 
Låt inte sorgen glömma sitt ärende. 
Sorgen är den djupaste ära som glädjen kan få.

Sorgen avbröt mina tankar, klart hon läst dem.
”Där har du min främsta uppgift. Att visa vad som är värdefullt i ditt liv. Att visa att LIVET är något att uppskatta till fullo. Jag hjälper er växa i mognad och visdom”.



Sorgen är en energi som jag kan använda som jag vill. Sorgen kan stärka mig och min karaktär och integritet. Min kärlek och förståelse - och så är hon är en stark komponent i Kärleken.
Sorgen - ja jag ser henne oftast som en kvinna, märkt av år, men vacker, stark och kärleksfull – hon behövs alltså. Det är mitt val om jag ska låta henne dränera mig – eller ge mig styrka.

Jag väljer styrkan.


Men ofta låter jag henne rena mig först, dränera mig på alla känslor och tankar som inte gynnar min personliga och andliga utveckling.


Publicerad  2010-11-21 i Metrobloggen



(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***

LIVET EFTER FEMTIO



Att jag skulle komma över femtiårsstrecket fanns inte i min världsbild när jag var ung. Femtio var urgammalt och jag skulle säkert vara död innan dess. Om jag inte var död skulle jag vara en fossil.

Inte kunde jag ana då, när jag var tjugo, att jag skulle känna mig så vitalt levande, med en grundmurad stark självkänsla, så fylld med lust, energi och glädje. Och med en fortsatt nyfikenhet på livet.

Men vägen dit har varit snårig och lång. Att acceptera kroppens åldrande var inte lätt och då, när jag började uppmärksamma tecknen, kändes det så grymt. Grymt att den unga fräscha friska kroppen obönhörligen skulle åldras, bli slapp och få rynkor. Grymt att kilona sakta, men säkert ökade min kropps omfång. Min kropp som jag varit så stolt över, som jag förlitade mig på, som var balanserad, stark och smidig, började plötsligt svika mig. Att hoppa omkring som en stenget i naturen var det inte längre tal om, plötsligt tvingades jag gå försiktigt.

Trots detta har jag aldrig mått så bra psykiskt som nu. Nu har jag inte längre behov av andras åsikt om mig eller vad jag tror omgivningen förväntar sig av mig. Nu, först nu, känner jag efter vad JAG vill. Och när jag gör det, när jag är mig själv, mitt sanna jag, då har jag också mycket mer att ge min omgivning. Mina nära, mina kollegor, mina klienter. Självklart skulle jag önska att jag hade en ung frisk kropp också, men om jag tvingats välja skulle jag absolut välja där jag är idag. Och trots rynkor, lite slapp hud och övervikt älskar jag faktiskt min kropp nu. För första gången. Även om jag vet att den skulle må bättre med lite mindre vikt.

Vad jag älskar mitt liv! 
*
Så – var inte rädd för att åldras. Så länge du är ung till sinnet har livet fortfarande så mycket att ge.


Publicerad 2010-08-26 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)



***