onsdag 12 april 2017

ATT ÄLSKA SIG SJÄLV



Den som verkligen älskar sig själv, den med en genuin självkänsla, har inget behov av att trycka ner, håna eller förlöjliga andra. Jag tror inte ens man kan förmå sig till det.

Innebär det då att alla som mobbar på olika sätt inte gillar sig själva? Att det är en form av projektering? Jag tror det (även om personen stark skulle förneka det – men det hör till skuggors uttryck). Jag tror också att en sådan handling även skadar den som utför den, att självföraktet ökar, för innerst inne vet alla att det är fult, fegt och fel att förlöjliga andra.

Att se över sina skuggar, allt man inte vill se hos sig själv - och att sedan acceptera dem, kanske till och med bli vän med dem tror jag är enda vägen till att älska sig själv. Det leder i alla fall till självkännedom.

Dessa tankar kom efter att ha sett en ung kvinna lägga ut en smygtagen bild med på en annan, lite mullig kvinna på ett löpband med en hånfull kommentar.


Och kan ett starkt undertryckt självhat vara grundorsaken till att en person blir terrorist? Ett självhat som maktgalna fanatiska ledare fångar upp, göder och ur det skapar självmordsbombare? Ett självhat som göms bakom begrepp som hämnd eller en falsk känsla av överlägsenhet?

Vad tror du?


Lite tankar en mulen onsdag.

fredag 10 februari 2017

SÖMNFÖRLAMNING - Inte vad det verkar vara?



Äntligen har jag ett ord för det jag upplevt i perioder sedan 1979, en upplevelse jag trott jag varit ensam om. Sömnförlamning kallar Aftonbladets nättidning det i sin artikel från 12/11-10 (Kropp & Hälsa)


Någon som upplevt detsamma?

Första gången var jag precis nyskild med ensam vårdnad om min, då femåriga dotter. Mitt i natten vaknar jag av att jag hör eller upplever att det finns något främmande i lägenheten. Något som känns mycket hotfullt – OCH JAG KAN INTE RÖRA MIG! Inte ens öppna ögonen. Jag känner hur någon sätter sig på sängkanten bakom min rygg. Frenetiskt försöker jag vända mig om utan att lyckas. Efter att mental ha kämpat för att vakna lyckas jag flera gånger lyfta huvudet lite – bara för att sedan dråsa tillbaka på kudden. Som om jag var drogad.

Under hela upplevelsen har jag också ett snabbt pulserande tryck i huvudet och öronen som klipper av hörseln.

Slutligen, efter vad som kändes som en evighet av kamp, lyckas jag öppna ögonen och sätta mig upp.

Det här är nog den mest ångestladdade skräckslagna situation jag någonsin upplevt. I början undrade jag om jag höll på att bli tokig. Och jag har varit med om det ett otal gånger sedan dess, (tror det är mer än 100) ibland flera gånger per natt och alltid med det pulserande örontrycket (som jag också kan ha utan upplevelsen av förlamning). Vid varje tillfälle vaknar mitt medvetande av känslan av att någon finns i lägenheten, jag hör steg, medan kroppen fortsätter sova.

Stegen jag hör kan kanske förklaras med den avklippta hörseln, jag hör ljuden runt omkring rytmiskt (rör, kylskåp etc.). Men hur förklarar jag känslan av att någon sätter sig på sängkanten? Jag känner ju hur sängen gungar. Ofta känner jag också ett grepp runt anklarna, inte som en fysisk beröring, mer som ett vakuum – och det här greppet lyfter upp mina ben. Ibland kan jag känna något vasst mot benen - jag tror att något vill inta mig. Den här delen förknippar jag med min kropps minnen av övergreppet på mitt femåriga jag (har skrivit om det tidigare i bloggen – ”Förträngt minne..”) Ibland har jag också en massa röster i mitt huvud, som en radio som tar in flera kanaler samtidigt, för jag kan inte riktigt urskilja orden. Ibland upplever jag att hela min lägenhet är fylld av ”folk”, väsen eller vad det nu är.

De förstå tio – femton åren var upplevelsen oftast skrämmande, men ibland gick mitt vakna medvetande över i, vad som kan vara hallucinationer (men jag tvivlar), jag lyfter från sängen, svävar i rummet, flyger ut genom fönstret med skräckblandad förtjusning. Att släppa kontrollen var så skrämmande - men vilken frihetskänsla det gav!  

Dessa svävande resor har lärt mig mycket om mig själv. När jag vågade släppa taget.

Självklart funderade jag ofta på vad förlamningen betydde, vad var orsaken och varför verkar jag vara den enda som drabbats? Ingen som jag berättade mina upplevelser för hade hört talas om något liknande. En tanke som kom en natt var; besök från en annan dimension. För det är inte varje gång jag upplever ”besökaren” som hotfull – ibland är det en vänlig själ. Eller också är det mitt undermedvetna som vill säga mig något.

Vilket som, här finns något att lära.

Natten min slutliga (?) skräck försvann var inte så länge sedan. Jag har jobbat mycket med mitt undermedvetna och mina drömmar, har bearbetat mina rädslor i drömmen och vad jag lärt mig i det jobbet är att inte fly från min rädsla utan gå tillbaka och omforma den. Att möta den med mod – och kärlek. Att skicka kärleksfullt ljus på mörkret. Alternativet är ett liv ständigt på flykt från det som hela mitt liv skrämt mig. Och DET livet vill jag inte (längre) leva.

Den här natten såg jag för första gången en stor avgrundsmörk varelse vid mina fötter, såg ut som ett pälsklätt djur med rött lysande ögon. Hotfull! Efter att först försökt bekämpa den utan att lyckas kom jag på hur jag skulle göra!

Med hela min fokusering skickade jag, från mitt hjärta, vitt kärleksfullt ljus till och på varelsen. Och den förminskades för att slutligen försvinna! Som att sticka hål på en ballong.

Sedan dess har jag inte haft några läskiga besökare, bara vänliga.


Tidigare publicerad 2010-11-19 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)


***

torsdag 2 februari 2017

"SNÄLLFÄLLAN"


En status på Facebook idag satte igång mina tankar. Kvinnan undrade: "Hur många gånger kan man hamna i "snällfällan" utan att lära sig något?!!!"


Nu kanske jag sticker ut hakan, men jag gör det med stor kärlek.

Jag tänker att "snällfällan" hamnar man bara i när man gör något snällt med tanke att få något tillbaka - och sedan inte får det av en massa olika orsaker. En kan vara att personen man/du varit snäll mot kanske inte alls behövde eller ville ha din "snällhet". 

Ibland upplever jag "snällhet " som en subtil typ av översitteri. "Titta vad snäll jag är - fast du egentligen inte förtjänar det. Nu är det dags för dig att betala tillbaka. Skyll inte på att du inte bad om det, jag såg nog att du ville/behövde".


Sedan finns det ju också de som medvetet utnyttjar andra människors goda hjärtan men jag tror inte de kan lyckas om inte mottagaren har en önskan "att vara snäll" - ofta för att dölja sina inre skuggor. 


Jag har varit den snälla - eller snarare spelat den rollen - under större delen av mitt liv, (med alla aspekter jag nämnt) tills jag insåg vad det var jag försökte dölja - det var mina skuggor, mina inre demoner. 

Nu när jag börjar släppa fram dem i ljuset behöver jag inte längre spela rollen av att vara snäll. Är jag "snäll" idag är jag det från hjärtat - det är i alla fall min intention.

Men jag kan lika gärna - och kanske oftare - vara hänsynslöst kärleksfullt ärlig.

Hur tänker du?

torsdag 29 december 2016

SÖKANDET EFTER MITT SANNA JAG




Varför försöka vara någon annan?
När du kan vara ditt eget alldeles perfekta underbara jag?

Och varför är det så svårt att se sin egen storhet?

Kanske för att det är en process som innefattar tvivel, en process som renar oss, som lär oss vilka tankar som är våra egna - från hjärtat - och vilka som kommer utifrån.



Jag har i alla år varit mycket duktig på att spela rollspel. Varje gång familjen flyttade anpassade jag mig lätt till den nya miljön och jag förstod också rätt snabbt, undermedvetet, att jag kunde bestämma mig för vad jag ville visa av mig själv för mina nya vänner. För dem var jag ett blankt kort. Och jag valde oftast att göra mig mystiskt och spännande för det var enklare och tryggare än att visa mitt sårbara jag, min sargade själ som jag gömt lång, långt inom mig vaktad av höga ointagliga stenmurar.

Så jag tillät ingen att komma för nära utan spelade rollen av den trygga säkra vännen, den man kunde berätta sina hemligaste tankar och sorger, sina kärleksbekymmer (jo, jag höll alltid tyst om det de berättade, såg det närmast som en bikt). Självklart fanns det en stark önskan att hjälpa, djupt inom mig visste jag att när jag hjälpte någon annan – då hjälpte jag också mig själv. Samtidigt kände jag en stolthet, en glädje och styrka. Jag lämnade inte över min ”svagheter” till någon annan, jag klarade allt själv – och samtidigt ingav jag någon slags tillit till mina vänner, annars skulle de inte berätta (eller kanske behovet var så stort att vilket lyssnande öra som helst dög).

Men därmed gav jag inte någon annan möjlighet att få känna samma stolthet och glädje att få hjälpa mig. Var det inte då högmod? Var det jag?

Visst var detta en del av mig. För under denna period av flyttar, av nya miljöer, lärde jag mig att lyssna! Att känna in atmosfären, energierna. Och att få ta del av andras djupaste sorger, känslor och funderingar stärkte min empatiska förmåga. Samtidigt lärde jag mig skilja på de som gillar att vara offer och de som verkligen vill ha hjälp att ta sig ur. Tyvärr träffade jag på så många offer som sög energi, det tog ett tag innan jag insåg att dessa kan jag inte hjälpa. För de får sin energi från offerrollen, ”tyck synd om mig, ta hand om mig”. Numera kan jag släppa alla som själva inte vill ta tag i deras livs förändring. Men för dem som vill – där ställer jag upp med vad jag kan.

Jag spelade också under några år rollen av ”femme fatale”, den mystiska åtråvärda kvinnan. Från 14-årsåldern hade jag fått så många komplimanger från killar och män, varit med i en skönhetstävling, varit mannekäng och fotomodell, att jag visste med mig att jag hade något som män gillade. Så jag kunde kliva in på Operabaren, Riche, Cafét eller vilken bar som helst, stanna i dörröppningen och se, känna alla mäns blickar som drogs mot mig, vilket gav en känsla av makt. Men jag ville inte någon komma för nära mig, ingen skulle få chansen att avslöja mitt rätta jag.

De enda gångerna jag släppte alla försvar, när jag öppnade hudens alla känslosensorer, var när jag gav mig hän i sinnlig kärleksfull dans med en älskad man, och jag insåg att där finns en otroligt stark och helande kraft. Där, i det sexuella mötet, i passionen var – och är – jag hel.

Så vad visar denna del av min historia vem jag är?

Empatisk, modig, kärleksfull, stark och öppen för förändringar är jag, tränad av mina rollspel, som var perfekt i mitt liv just då. Jag är också passionerad med önskan om att leva i total kontakt med min kropp, mitt själs tempel. Healer, med förmåga att känna in störningar i kroppar – där lär jag mig mer och mer. Förmågan att njuta – och ge sexuell njutning, därför att jag ser det som en kärlekshandling. Ett starkt behov av att uttrycka mina tankar och insikter i skrift – att dela med mig i kärlek.

Men jag tror inte att man kan finna sitt rätta jag förrän man bemästrat sina rädslor, sina demoner. Jag har gjort flera resor i mitt inre, de första var otroligt ångestladdade och skrämmande, men ju fler jag gör desto lättare blir det. För jag är säker på att jag klarar av vad som än må komma.

Om min berättelse här kan ge någon som helst inspiration – då är jag nöjd.
Men vet att vi har alla våra olika vägar att gå. Så min väg kanske inte är din.


Med kärlek!

***

Detta skrev jag 2011-06-26 och då hade jag ännu inte helt omfamnat även mina skuggor. Att helt erkänna att avund, stolthet, fåfänga, etc också finns inom mig  - det har tagit sin tid - även om jag i teorin vetat att, för att vara hel, behöver jag erkänna alla mina sidor, är det inte lika lätt att verkligen bli vän med skuggorna.

Men jag jobbar på det. Till min hjälp har jag denna fina kortlek, som tillsammans med Tarotkortleken ger mig en massa insikter.        

           




****

ATT GÅ VILSE

                               
                 Terapimålning Gunnel Saric dec 2016  - ej klar               

                                               

”Det är bättre att gå vilse ibland – än att inte gå alls” (okänd)


När jag går vilse, är det inte då jag upplever det största äventyret? När jag vågat släppa taget och ha tillit till att jag kommer dit jag ska – någon gång. Det är ju då, utanför livets autostrada, vårt samhälles ”normala” väg, som jag möter de mest inspirerande, tokiga och kloka varelser jag kan föreställa mig. De som berikar mitt liv.

Att svänga in på en liten skogsväg och upptäcka en alldeles egen lite badsjö – eller en pittoresk liten by. Att hamna utanför vårt sociala skyddsnät, tryggheten, men trots det känna spänningen av utmaningen som då infinner sig. Ska jag klara det? Ska jag hitta rätt?

VAD kommer jag att finna, som jag aldrig upplevt tidigare?
Det är det oväntade som ger livet dess krydda - tänker jag.
Att vara vilse – men ända vara på rätt ställe. Just nu.


Så jag går gärna vilse då och då.


Tidigare publicerad  2011-05-13 i Metrobloggen


(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)



”GLÄNTAN av Tomas Tranströmer
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.
Gläntan är omsluten av en skog som kväver sig själv.
Svarta stammar med lavarnas askgrå skäggstubb.
De tätt sammanskruvade träden är döda ända upp i topparna där några 
enstaka gröna kvistar vidrör ljuset.
Därunder: skugga som ruvar på skugga, kärret som växer.
Men på den öppna platsen är gräset underligt grönt och levande.
Här ligger stora stenar, liksom ordnade. De måste vara grundstenarna i ett hus,
jag kanske tar fel.
Vilka levde här? Ingen kan ge upplysning om det.
Namnen finns någonstans i ett arkiv som ingen öppnar (det är bara arkiven som håller sig unga).
Den muntliga traditionen är död och därmed minnena. 
Zigenarstammen minns men de skrivkunniga glömmer.
Anteckna och glöm.
Torpet sorlar av röster, det är världens centrum.
Men invånarna dör eller flyttar ut, krönikan upphör.
Det står öde i många år. Och torpet blir en sfinx.
Till slut är allt borta utom grundstenarna.
På något sätt har jag varit här förut, men måste gå nu.
Jag dyker in bland snåren. Det går bara att tränga sig igenom med ett steg framåt och två åt sidan,
som en schackspringare.
Så småningom glesnar det och ljusnar. Stegen blir längre. En gångstig smyger sig fram till mig.
Jag är tillbaka i kommunikationsnätet.
På den nynnande kraftledningsstolpen sitter en skalbagge i solen.
Under de glänsande sköldarna ligger flygvingarna hopvecklade
lika sinnrikt som en fallskärm packad av en expert.”

~  ~

fredag 16 december 2016

HUR VI HÖJER SEROTONINNIVÅN PÅ ETT NATURLIGT SÄTT.



Jag har tidigare skrivit om serotoninets inverkan på smärta, välbefinnande och sömn. För sömnen är den livsviktig, utan serotonin kan vi inte sova alls (serotoninet behövs för produktion av melatonin). Den är också en av kroppens smärtlindringsmekanismer och för lite av denna signalsubstans ger dessutom depressioner.

Fler och fler i västvärlden lider av depressioner (orsakerna kan vi ta en annan gång) och detta har förstås de stora läkemedelsföretagen uppmärksammat. Det ena lyckopillret efter det andra marknadsförs och förväntas lösa alla våra problem. Den bilden vill gärna läkemedelsbranschen inpränta i oss, men pillrens baksida talas det inte om. Många förlorar sexlusten, de flesta blir beroende eftersom pillren inte stimulerar kroppens egen produktion av serotonin.

Dessutom kan överdosering faktiskt vara livsfarligt:
”Att ta för mycket av ett serotoninhöjande läkemedel kan emellertid orsaka ett farligt tillstånd kallat serotoninsyndrom. Om du misstänker att du lider av serotoninsyndrom bör du söka medicinsk hjälp med en gång. 

Symptom på serotoninsyndrom:
• Förvirring
• Ångest
• Rikliga svettningar
• Hög feber
• Muskelstelhet
• Ostadigt blodtryck
Med behandling botas serotoninsyndrom vanligtvis inom ett par dagar. I ovanliga fall kan det vara dödligt”

(Vill du veta mer om serotoninstimulerande läkemedel, se denna sida:
http://www.fibromyalgi.se/1/1.0.1.0/96/1/?item=art_art-s1/323).
*

Att ta syntetisk ”medicin” är något jag själv drar mig för i det längsta, eftersom jag råkat ut för så mycket biverkningar.

Och det finns faktiskt sätt att, på naturlig väg, höja sin serotoninnivå, jag tar upp några som jag själv provat, med gott resultat.

1. Ljusterapi; För lite ljus ger för låg serotoninhalt då det behövs för att bryta ner melatonin till serotonin. TIPS! Fullspektralampa; aktiverar D-vitaminsyntesen, ökar halten av serumkolesterol, stimulerar sköldkörteln, ökar östrogenhalten. Nästan lika välgörande som solljus och ett bra tillskott, speciellt under vinterhalvåret. www.nordiclightcare.com har bra produkter. Jag har en liten lampa vid matbordet som jag sätter på när jag äter frukost. På vinterhalvåret lyser den även när jag sitter vid datorn. Men bäst är naturligtvis att vara ute i solen så ofta du kan.

2. Näringsämne som ökar serotoninhalten
• Tryptofan; (serotoninets byggsten).  Tryptofantillskott; t.ex. 5-htp 100mg 3 ggr/dag. (Note 2016-12-16; Jag tror inte 5-htp går att få tag längre i Sverige) Undersökning redovisad i Journal of International Medicin Research visar att ca 50 % av FMS-patienter som fick denna dos fick påtagliga förbättringar i fråga om smärtans intensitet, antal ömma punkter och sömnkvalitén. (några fick milda biverkningar i form av slöhet och diarré). FMS tycks ha svårt att ta upp tryptofan med maten, dvs. har svårt att spjälka protein (har visat sig ha låga nivåer av sex aminosyror) varför ett tillskott av matspjälkningsenzymer rekommenderas, t.ex. Papain, Bromelain eller Chymotropsin. Hälsokostaffärer har kombinationspreparat, pröva dig fram. Själv har jag prövat Holistic Cellenzym tillsammans med 5-HTP med gott resultat

Tryptofan finns naturligt i:
o Kyckling, kalkon och ägg,
o Lax, helgeflundra och skaldjur.
o Bönor och linser,
o Cheddarost, mjölk, keso.
o Hasselnötter, valnötter, pekannötter, jordnötter och sojabönor.
o Frukt; främst äpple, ananas, apelsin, fikon och banan.
o Grönsaker; främst avokado, tomat, grönkål och broccoli.
o Eller ta ett tryptofantillskott; t.ex. 5-HTP

 Cacaobönan. Välj helst mörk kallpressad choklad, med minst 70 % cacao.
• Magnesium, främjar serotoninreceptorernas funktion. 

  
Övrigt som ökar serotoninhalten

• Motion i avslappnad takt – mycket viktig för FMS-patient (Fibromyalgi-) att börja försiktigt. Bör endast göras i samband med ett smärtlindringsprogram, dvs. stimulering av serotoninproduktionen, mental träning m.m. Bör bestå av;
Tänjning – motverkar muskelstelhet.
Hjärt- och kärlträning (kondition); - ökar halterna av serotonin, tillväxthormoner, endorfiner samt ökar blodcirkulationen i musklerna vilket innebär ökat upptag av näring och syre samt underlättar utsöndring av gifter och avfall från ämnesomsättningen.
Styrketräning; - ger musklerna mer motståndskraft mot mikroskopiska muskelskador.
Yoga – och qigongövningar; – förenar kropp och själ – ökar serotoninhalten
*
• Meditation. Avspänningsövningar. 

Det här var några tips om hur du kan höja din serotoninnivå - kanske hjälper det dig mot dina sömnproblem, kronisk smärta och lättare depressioner. Jag vill råda dig att testa detta innan du börjar knapra syntetiska lyckopiller. För de förstör din biokemiska balans och håller inte i längden.

Kom ihåg – det är du som är ansvarig för ditt liv - och din hälsa. Så låt inga profithungriga företag lura dig ta något som i längden förstör din fysiska och biologiska balans.


Tidigare publicerad  2011-01-29 i Metrobloggen

(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***

måndag 12 december 2016

Bloggandets syfte?



… är det en önskan att bli känd? Erkänd?
Att sticka ut från mängden?

Eller handlar det helt enkelt om ett behov av att få uttrycka sig? 
Inför andra – men även inför sig själv? 

För det jag skriver i min blogg måste jag stå för, eller åtminstone kunna förklara mina tankegångar för läsaren. Hjälper det mig inte då att skärpa tankarna, att se klarare?

För mig handlar bloggandet mycket om att våga uttrycka mig, mina tankar, den jag är. Att träna på att vara ärlig och sann, så jag kan stå för det jag skriver. Att utsättas för andras ifrågasättande, kanske också läsarnas kritik, men även deras uppmuntran. Framför allt tror jag det handlar om – i alla fall för mig – att träna på att uttrycka mina tankar så andra kan förstå vad jag menar (och därför vill jag gärna ha kommentarer).

Äldst av 6 syskon, med en kärleksfull mor vars hörsel och fokus ständigt koncentrerades på de yngre, mer behövande barnen, fanns det inte så mycket kvar för ett frågvist och berättande äldsta barn. Så jag växte upp med den grundmurade övertygelsen om att det jag hade att säga inte var intressant. I och med det blev jag istället en duktig lyssnerska. Att jag då drogs till lite äldre barn redan som fem-sexåring var kanske inte så konstigt för där kunde jag lära mig något. Samma sak i tonåren, - lyssna och lära. Den första person jag upplevde verkligen lyssnade på mig gifte jag mig med, (ja, det var e n viktig anledning, kanske därför vårt äktenskap inte klarade sjuårskrisen).

Så lyssnandet blev en väsentlig del i mitt liv. Samtidigt satt en kritisk granskande del av mig och ifrågasatte det jag hörde, ”stämmer det verkligen eller försöker han/hon stila”, ”är det verkligen sant eller är det rädslan som talar”. Att vara den som lyssnade gav mig faktiskt en känsla av makt och kontroll, för jag gav ju inte ut något av mig själv. Och rollen som enbart lyssnerska innebär ett avståndstagande, det har jag nu insett. Men det var ju inget medvetet val, fast rätt bekvämt, så jag blundade för obalansen i min interaktion med kollegor och bekanta. Självklart märkte de efter ett tag att jag inte släppte någon för nära. Och vem vill känna sig i underläge?

Det här har ändrats de sista åren. Efter en kamp för livet på S:t Görans sjukhus 2004 försvann mycket av mina rädslor och mitt behov av kontroll (som ju bottnar i rädsla) samtidigt som jag upplevde mig fått ett nytt liv. En ny chans.

Nu påbörjades en rätt komplex process, och en sak jag upptäckte (bland många andra) var att jag faktiskt har erfarenheter och insikter som kan vara värda att dela med mig till andra. Jag har ju lyckats bli frisk från en svår kronisk sjukdom genom eget arbete och min väg till självläkning kanske andra kunde ha glädje av. Samtidigt föddes idén om att skriva boken om Min vän Smärtan, att visa på smärtans väg till ett rikare, bättre och hälsosammare liv. Att se smärtan som ett verktyg, en måttstock och en guide. Att förmedla min idé kändes så viktigt att jag frångick min gamla roll som enbart lyssnerska och blev den som talade, som uttryckte sin kunskap, sina tankar.

Här är jag idag, jag känner att jag har något viktigt att förmedla – för den som är redo, som behöver. Att alla som läser inte kan ta mina tankar till sig stör mig inte, jag har full respekt för er som inte delar min livssyn. För vi har alla olika uppgifter här i detta vårt liv.

Om någon som läser min blogg börjar fundera, ifrågasätta eller beröras – blir jag glad. (ifrågasättande kommentarer ger en dynamisk process – så skriv, vad ni än tänker)

Om ingen läser – spelar det inte så stor roll. Jag får träna i att utmana mig själv och mina rädslor. För just nu har jag ett stort behov av ensamhetens frid att samla energi och visdom. Ägget - fröet - får mogna! Bloggandet blir då min ventil mot världen jag lever i, världen jag inte vill – eller kan - ta avstånd från. Jag tar bara en paus – för att vara i nuet.  Och i harmoni.

Publicerad 2010-09-18 i Metrobloggen



(Eftersom Metrobloggen inte längre finns publicerar jag delar av mina gamla bloggar här igen)

***